Angerboda

Angerboda

En blogg om hednisk världsåskådning

Den här bloggen avhandlar skandinavisk hedendom i allmänhet, och stav i synnerhet. Bloggen täcker in allt från allmänna tankar till djupare inlägg om gudomligheter och myter.

Fungerar stav?

StavPosted by Angerboda Fri, December 21, 2018 03:47:01

En återkommande fråga som jag får är huruvida stav fungerar. Frågan kräver att den definieras, menar man stav som andligt verktyg eller filosofiskt ramverk? Eller frågar man huruvida stav är utvecklande fysiskt och psykiskt? Eller reducerar man stav till kampkonsten inom traditionen?

Allt inom stav är integrerat till den grad att det är svårt att separera delarna från varandra, men oftast är det specifikt kampkonsten frågeställaren undrar över. Därför utgår jag från denna i detta blogginlägg, men med en liten brasklapp att kampkonsten endast är en del av helheten.

För ett par månader sedan befann jag mig på tjänsteresa Bologna i Italien, det var en behaglig sensommarkväll och jag är på väg tillbaks till hotellet efter en sen middag med kollegor och samarbetspartners. Vi hade ätit och druckit gott vilket verkar vara obligatoriskt i Italien.

Jag går längst en typisk italiensk tidlös gränd, och som det brukar vara i Italien är det en hel del folk ute även fast det är sent och mitt i veckan. På andra sidan gränden ser jag ett par ruffiga typer sitta och konversera på trottoaren, i det här läget uppfattar jag inte att de utgör något egentligt hot. Men när jag passerar så ropar en av dem och börjar snabbt närma sig snett bakifrån. Personen kommer från klockan halvfem för att beskriva vinkeln med militär vokabulär. Det här är en vinkel där man normalt är ganska exponerad, och det är en ypperlig angreppsvinkel.

När jag hör att personen kommer mot mig så använder jag instinktivt den vändning som är en essentiell, och en ibland negligerad del av runställningarna; det är dock en av de viktigaste inkodade rörelserna i ritualen. Den som vill läsa mer hänvisar jag till min tidigare bloggpost om just runställningarna. Men kort vill jag nämna att en aspekt av ställningarna är att programmera psyket och kroppen för stridskonsten inom stav.

Vändningen gör att jag snabbt kommer i en position där jag kan möta personen som närmar sig. Jag sätter även upp ena handen i en fé position för att försäkra sig om att han inte kan komma för nära mig. Han reagerar instinktivt på mitt snabba byte av position, där rollerna i praktiken är ombytta, och jag har min hand innanför hans trygghetsgräns. Med stav terminologi så har jag nu kontroll över personens huvudlinje. Ni som följt bloggen vet att vi inom stav utgår ifrån en geometrisk uppfattning av kampkonst i relation till runorna.

Jag har lärt mig en viktig lärdom genom stav, när man tar kontroll över någons linjer så reagerar de instinktivt, speciellt någon är otränad blir lätt mentalt blockerad. Personen som närmar sig mig fryser till, vilket ger mig några ögonblick att bedöma det som sker. Jag passar på att läsa av vad personen verkar ha för intention och huruvida den har något tillhygge eller liknande, och vart den har sina händer.

Mannen är ungefär lika lång som mig, och återfår fattningen men med en tydlig stress eftersom gått innanför hans gräns. Han börjar prata, och trots att jag inte kan italienska förstår jag att han ber om pengar; jag svarar lugnt på engelska att jag inte har några pengar. Han väljer då att runda mig på behörigt avstånd och avlägsnar sig snabbt från platsen.

Om jag istället hade uppfattat att personen utgjorde ett hot; så hade jag som sagt full kontroll över hans centrumlinje. Jag hade snabbt kunnat åsamka honom stor skada, exempelvis hade jag kunnat använda runorna Rei eller Björk för ett rakt angrepp mot känsliga delar. Jag hade även haft möjlighet att fullfölja den fé position jag hade och använda den till att kasta honom rakt ned på backen. Jag förstår att det här med runpositioner och linjer är vagt för den som inte ägnat sig åt stav, men enkelt uttryckt var han vidöppen för eventuella angrepp från mig, och precis som vändningen hade jag dessa möjligheter inkodade i ryggmärgen.

Denna person hade sannolikt inte avsikt att skada mig, utan ville troligen bara tigga pengar. Men jag kan inte utesluta onda avsikter helt och hållet. Det kan lika gärna varit så att han hade för avsikt att råna mig ifall jag varit ett lättare offer. Det viktiga i sammanhanget är dock att jag hamnade i en potentiellt farlig situation, att jag agerade utifrån min träning; och instinktivt skaffade jag mig själv psykologisk och fysiskt övertag.

Om man lyssnar på utövare av andra kampkonster, är det inte ovanligt att de berättar om hur de hamnat i konfrontationer och helt tappat bort åratal av träning och istället börjat med rallarsvingar. Detta hände inte mig denna gång, utan jag följde precis det mönster som jag konditionerat min hjärna och min kropp att agera efter.

Jag har ett annat exempel, som skedde för över femton år sedan, det är alltså så pass gammalt att jag kan återge delar av händelseförloppet utan att skämmas alltför mycket. I grova ordalag handlar situationen om att jag utrustad med rattkrycka möter en person med kniv. Det som lett till den prekära situationen kan inte beskrivas som min stoltaste stund. Det fanns åtskilliga tillfällen att bryta en situation som eskalerade, men jag hade aktivt valt att driva på konflikten.

När jag ser personen med kniven närma sig, så går jag upp i en tydlig gard med rattkryckan, och i det här läget väljer personen att vika av och springa åt ett annat håll för att skaffa skydd. För första gången under händelseutvecklingen visar jag prov på lite förstånd och låter personen komma undan.

När min motståndare vek av, så hade jag lika väl kunnat avancera och drämt till honom i skallen. Jag hade också kunnat välja en låg svansgard som inbjöd till ett angrepp; och slagit rattkryckan i skallen på honom så fort han kom inom räckhåll. Om jag drämt honom i skallen, så hade jag förstås kunnat säga att min träning gjort att jag vunnit över en knivbeväpnad person. Nu kan jag säga att min obalans vid tidpunkten, samt att jag inte tränat lika länge, gjorde att jag lät en situation eskalera helt i onödan. Men väl där tog jag likväl kontroll över utvecklingen med hjälp av den träning jag hade. Jag hade även sinnesnärvaro nog att inte baserat på aggressivitet slå rattkryckan i skallen på personen! Därmed besparade jag mig en statligt subventionerad semester på mindre pittoreskt vilohem.

Ovanstående är ett exempel på att stav är principstyrt, den gången var det en rattkrycka, men jag hade använt precis samma gard med en vandringskäpp eller ett enhandssvärd. Vi delar i princip endast upp vapnen utifrån om de är enhandsvapen eller tvåhandsvapen.

Utöver detta finns det exempel där jag använt stav till att kontrollera situationer långt innan de lett till konflikt, då har jag i ett tidigt skede använt stavs psykologiska sidor. Det är nog dessa tillfällen man bör vara stoltast över. Samtidigt är jag trygg i att veta att jag utifrån min träning har förutsättningar att agera fördelaktigt ifall detta någon gång brister. Kampkonsten är som sagt var inte en avskild del, utan den människokännedom man får genom stav är precis lika användbar i vardagslivet och i fredliga möten med sina medmänniskor. Jag vill därför framhålla att stav inte handlar om att slåss! Åtminstone inte enligt det mönster som många idag föreställer sig att man skall slåss efter.

Vill man bli duktig på att slåss utifrån det allmänt accepterade konceptet, så är inte stav rätt väg. Då finns det betydligt bättre alternativ. Vill man däremot lära sig en kampkonst med en helhetssyn på tillvaron, som erbjuder både andliga, psykologiska och fysiska verktyg till konflikthantering, så kan stav vara rätt väg. Men var beredd på att avsätta en rejäl träningsdos för att nå dit, och var beredd på att offra många av dina föreställda sanningar på vägen.

Det finns garanterat inte någon stavklubb inom bekvämt avstånd heller, så det är ingen idé att maila mig och fråga om jag kan rekommendera någon tränare på din lokala ort. Stav är exklusivt och för dem som är villiga att anstränga sig lite extra. Är man ute efter rekreationsträning så rekommenderas att man söker sig till närmaste kampsportsklubb, den träningen är säkert givande även om det inte är stav.

Vill man bara slåss däremot, så behöver man varken stav eller någon konventionell kampsport, några av de bästa slagskämpar jag känt hade i princip ingen träning överhuvudtaget. Fast de var precis som jag beskrev mig själv i stycket ovan, duktiga på att skapa onödiga konflikter omkring sig. Dessutom var de duktiga på att effektivt avsluta dem eftersom de besatt en rejäl dos våldskapital. Rent allmänt undrar jag dessutom vart slagskämparna tagit vägen? När jag var yngre fanns det gott om dem, idag verkar det mest vara fega nidingar med skjutvapen.



  • Comments(0)