Angerboda

Angerboda

En blogg om hednisk världsåskådning

Den här bloggen avhandlar skandinavisk hedendom i allmänhet, och stav i synnerhet. Bloggen täcker in allt från allmänna tankar till djupare inlägg om gudomligheter och myter.

Mann-runan

StavPosted by Angerboda Tue, January 05, 2016 14:52:36

Stav är strukturerat omkring de sexton runorna i den s.k. yngre futharken, alltså det skriftspråk som användes i Skandinavien under vikingatiden och fram till medeltiden. En runa skiljer sig från den uppsättning av runraden som anses vara standard, nämligen den runa som benämns som ”mann”. Jag har flera gånger fått frågor omkring stavs variant av mann-runan, och jag har upplevt att en del nästan har fastnat på denna runa eftersom den uppfattas som avvikande.

Denna text är därför en enklare runologisk redogörelse för runan manns utveckling från den äldre runraden och fram till medeltiden, alltså en utvecklingsperiod omkring 500 år eller mer. Jag beskriver en del stavspecifika aspekter omkring mann-runan, och jag beskriver den grafiska skillnaden mellan den äldre och den yngre runraden- utifrån ett stavperspektiv.

Ljudvärdet för runan Mann är detsamma som för bokstaven M. I den äldre runraden, med 24 runor, så ser m-runan ut så här:


I ovanstående fall så är det tydligt att det finns ett grafiskt släktskap mellan m-runan och den latinska bokstaven M.

Man vet inte när den yngre runraden konstruerades, men omkring år 800 så börjar den användas över hela Skandinavien. Detta sammanfaller med att man i högre utsträckning börjar använda sig av skriftspråk i Skandinavien; en absolut majoritet av alla bevarade runristningar och inskriptioner är således skrivna med de yngre runorna.

Den yngre runraden består av sexton runor, alltså åtta runor färre än den äldre runraden. Det är inte klarlagt varför man införde den yngre runraden, rent språkligt så menar många att man snarare hade behövt utöka antalet runor. Många akademiker är av uppfattningen att införandet av den yngre runraden var koordinerad, och övergången verkar ha gått fort. Inom stavtraditionen så finns det en legend som berättar om var- varför och hur man införde de yngre runorna, men det är ingenting jag avser att avhandla i bloggen för närvarande.

En intressant aspekt är dock att alla runor med dubbla huvudstavar, eller som saknar huvudstav, försvinner när man konstruerar den yngre runraden; i den yngre runraden så är alla runor konstruerade omkring en enkel huvudstav. Huvustaven är den vertikala linje som utgör runans stomme, de mindre stavar som utgår från denna brukar benämnas som bistavar.

Som jag tidigare har nämnt så är reformeringen av runraden en förutsättning för att kunna utföra de runställningar som ingår i stavs rituella bruk. Den enkla huvudstaven symboliserar enligt stavs uppfattning centerlinjen i kroppen, bistavarna symboliserar våra armar eller ben. Det är med andra ord en fysisk omöjlighet att utföra runställningar baserade på den äldre runraden som helhet:


Utifrån ett akademiskt perspektiv så kan man givetvis ha sina betänkligheter huruvida stavs syn på runorna utgjorde ett underlag när man för 1200-1500 år sedan konstruerade den yngre runraden, men man kan knappast avfärda standardiseringen av runorna omkring en huvudstav som en slump. Detta måste rimligtvis ha haft ett syfte:


När man reviderade runan-m från den äldre till den yngre runraden så gjorde man det enkelt för sig och sköt ihop de parallella stavarna till en enkel huvudstav- resultatet blev därmed:


Detta är alltså den äldsta formen av runan mann i den vikingatida runraden, och den version av runan som man använder inom stav. Denna runa blev främst bevarad i södra Skandinavien, det är utifrån det rimligt att den förekommer inom stav, då traditionen har sitt ursprung i södra Norge. Men den här varianten av runan förekommer även på äldre runstenar i Sverige, på runstenarna så får den ofta en något rundare form än ovan, och ser ut så här:


De tidiga varianterna av mann-runan brukar benämnas som maskros-m. Jag har stött på denna variant på ett flertal runstenar, bland annat på SÖ113- Kolunda, som anses vara en av Sörmlands äldsta runstenar med vikingatida runor. Maskros-m finns även på Karlevistenen på Öland, och utgör säkerligen en av de detaljer som föranleder att en del anser att ristaren av denna sten var norsk eller dansk.


Nästa utvecklingssteg för mann-runan blir att man öppnar upp runan och förser den med punkter i klaffarna. Runor med punkter brukar benämnas som stungna runor, som regel brukar dessa prickar visa ett annorlunda ljudvärde för runan. Men i detta fall handlar det enbart om att markera att det handlar om en m-runa, så att den inte förväxlas med yr-runan. Den stungna mann-runan ser nu ut så här:


I nästa steg så rationaliseras punkterna bort, och m-runan får sin slutgiltiga form i den vikingatida runraden, det är denna form av runan som brukar finnas med i de standardiserade varianterna av runraden. Ett problem är att det inte alltid är helt säkert att runor skall läsas från vänster till höger, därför finns det nu en teoretisk risk att förväxla mann-runan med runan Yr, då dessa runor numer enbart är varandras spegelbilder. Ett problem som alltså inte finns i den uppställning av futharken som förekommer inom stav.

Den vikingatida m- runan användes i medeltida manuskript som en begreppsruna för just ordet man; istället för att skriva ut ordet med latinska bokstäver så tecknade man runan. En del har därför uppfattat att den här versionen av mann-runan symboliserar en människa som sträcker upp armarna mot skyn. Detta påminner om den uppfattning vi har om runorna inom stav.


Utifrån stavs stridskonstperspektiv så är det givetvis inte speciellt effektivt att sträcka upp armarna i luften; den symboliken kan liknas vid det klassiska - ”upp med händerna, annars skjuter jag!”. Stavs fysiska manifestation av mann-runan utgår lyckligtvis från den äldre maskros varianten:


För att kunna behärska runorna som stridskonst så krävs det övning, på precis samma sätt som om man vill lära sig att läsa och skriva runor. Först och främst så behöver man internalisera runorna, vilket tar en tid, detta görs främst genom att utföra runställningarna. Precis som med skrivning så bygger sedan den fortsatta utvecklingen på en kombination av fallenhet och övning.

Stridskonstmässigt så är Mann-runan både en gard, alltså en säker position, samtidigt som positionen med fördel kan användas offensivt. Enligt stavs principer så är offensivt och defensivt två perspektiv av samma sak, vi vill nämligen vara säkra även när vi angriper. När denna runa håller på att manifesteras med vapen så ser det ut så här:


Mann-runan har precis som alla runor inom stav en uppsjö med associationer, främst är runorna associerade med en gudomlighet. Utöver detta så finns det associationer med djur, trädslag, örter och växter, klasser och element, domäner och hantverk - med mera. Dessa associationer är inte slumpmässiga, utan skapar en mytologisk helhet omkring runan.

Jag har valt att inte detaljerat beskriva de olika runornas associationer i denna blogg, eftersom jag inte tycker att detta är rätt medium att avhandla det på. Man kan dock konstatera att den uppfattning som stav förmedlar omkring denna runa skiljer sig från de uppfattningar som brukar förmedlas av samtidens runmagiker; som i sin tur har hämtat mycket av sina idéer från Sigurd Agrells kabbalistiskt inspirerade tankegångar.



  • Comments(0)