Angerboda

Angerboda

En blogg om hednisk världsåskådning

Den här bloggen avhandlar skandinavisk hedendom i allmänhet, och stav i synnerhet. Bloggen täcker in allt från allmänna tankar till djupare inlägg om gudomligheter och myter.

Runor och ugglor

StavPosted by Angerboda Fri, October 21, 2016 15:07:51
Runställningarna, den viktigaste ritualen inom stav, fascinerar mig på många sätt. Vilket jag tror att de har gjort sedan jag först började utöva dem. Tyvärr tappade jag dem under ett antal år, men jag tror att det även fanns en mening med det. En sak som jag finner väldigt speciell när jag utför runställningarna är hur djuren förhåller sig till en under tiden.

Den stund som jag utför runställningarna så rör sig djuren obesvärat omkring både mig och mitt vi, det vill säga min ritualplats. Jag har hört vildsvin, älgar, rådjur och fåglar och annat, alldeles i min närhet. För någon vecka sedan var det någon som smög upp i buskagen bara ett par meter bakom mig och betraktade mig en stund. Jag skulle aldrig vända mig om för att titta efter vilket djur det är; jag befinner mig i ett meditativt tillstånd och utför en ritual som jag inte vill kompromissa. Men av storleken att döma så tror jag att detta djur kan vara en grävling. Detta djur är jag ganska bekant med vid det här laget, den brukar inte låta sig störas av mig. Jag hör ofta hur den går runt och ägnar sig åt sina göromål, medan jag utför min övning.

Ikväll kom jag ut någon timme senare än brukligt. När jag inleder så märker jag att en rovfågel sitter och skriker frågande i ett träd, bara ett par meter snett ovanför mitt huvud. Jag tror att detta är en kattuggla, eftersom vi har sett sådana i omgivningarna tidigare. Det kan vara på sin plats att nämna att ugglor även har andra läten än sitt välbekanta hoande.

Normalt brukar jag inte bli orolig för djuren som rör sig omkring mig, men jag råkar känna till att kattugglor kan vara benägna att försvara sina revir. Ivar Hafskjold håller en berguv, så jag har sett med egna ögon vilka kraftfulla fåglar det är. Jag känner även till en berömd engelsk ornitolog som var för närgången när han skulle fotografera just kattugglor, incidenten ledde till att han titulerade sina memoarer: an eye for a bird. Ugglor som anfaller människor går i princip alltid mot huvudet. Jag har alltså en gnagande känsla i mig; jag vill verkligen inte förlora min syn till det fjäderfä som sitter ett par meter ovanför mitt huvud och skriker!

Jag vill inte heller avbryta den ritual som jag har inlett, det vore oartigt mot det som jag har initierat, dessutom vore det ju oerhört odisciplinerat. Nog för att jag tycker att jag bör utveckla min disciplin en hel del; men jag avbryter knappast mitt arbete bara för att det sitter en fågel ovanför skallen på mig. När öppningen av ritualen är klar så finns det ett moment där man har möjlighet att skicka iväg lite energi, jag passar därför på att forcera detta. Fågeln blir upprörd och lyfter med ett skrik alldeles ovanför mitt huvud. Den flyger sedan runt i skogen och skriar och för oväsen en bra stund. Detta väcker i sin tur upp halva skogen och jag hör att flera djur blir stressade av detta, bland annat något jag tror kan vara en räv.

Normalt skapar man en harmoni omkring sig med hjälp av runställningarna, ikväll gick det helt tvärtom för min del. Ugglan var säkerligen bara nyfiken på vad jag var för figur som stod där i mörkret, men eftersom jag inte var bekväm med detta så skapade det ringar på vattnet. Detta var sannerligen en intressant upplevelse; en bland många intressanta saker som jag erfarit i samband med runställningarna. Detta påminner mig också om min skepsis gentemot vissa ny-schamaner i ”trumklubben”; som frenetiskt kan sitta på en plats och banka en natt igenom! Detta är ju knappast respektfullt mot omgivningen, och skapar mycket stress bland både sådant man kan se och sådant som inte är lika synligt.

En annan intressant aspekt av att dagligen försätta sig i detta meditativa tillstånd är att man ser hur naturen skiftar från dag till dag. Sista veckan har jag sett hur det blivit färre och färre löv på buskarna och träden omkring mig, och att mattan av löv sakta blivit tjockare under mina fötter. Det är ingen stor betraktelse på något sätt, men ett behagligt sätt att följa årsväxlingarna och knyta an till naturens gång.

Många som kommer i kontakt med hedendomen är intresserade av s.k. blot, och de verkar eftersöka någon form av hednisk gudstjänst. Där en gode helst utgör den aktiva parten, medan det egna bidraget blir att passivt deltaga. Det är säkerligen bekvämt, men går ju lite emot den hedniska grundtanken om ett eget ansvar gentemot sig själv och sin omvärld. Jag föredrar dessutom att vara min egen ritualledare och att helst dagligen skapa min egen andliga bubbla. Detta skapar ju även en möjlighet att kontinuerligt reflektera över sin utveckling och sina behov. Varje gång jag avslutar runställningarna så utvärderar jag vad jag behöver arbeta på.

Runställningarna är också ett effektivt sätt att tömma huvudet på brus och annat som ligger och stör det klara tänkandet. Mycket av min inspiration till att skriva, och många uppslag, har kommit i samband med denna ritual. Ritualen i sig tar inte lång tid, den exakta tidsåtgången är individuell; men det tar nog runt en kvart i standardversionen för de flesta, kanske den dubbla tiden när man utför de mer avancerade galder variationerna. Stavs runställningar är sannolikt den mest sammansatta hedniska ritual som finns att tillgå idag, och utbytet av dessa flödar över många nivåer. Det är också en av få ritualer som gör anspråk på kontinuitet.

De flesta av oss spenderar dagligen mer tid framför dumburken och andra elektroniska maniker än vad det tar att utföra denna ritual. Idag när vi har alla dessa distraktioner som stör våra sinnen; så är det nog extra viktigt att skapa en daglig stund där vi är befriade från detta. När jag undervisar så uppmanar jag ofta folk att göra runställningarna utomhus, även om man bor i en stad. Någonstans i närheten brukar det alltid finnas en park. Folk verkar obekväma med tanken, jag tror att är vår moderna prägling som gör att vi känner ett obehag inför att utföra sådana här saker när folk ser. Vi kanske tror att vi exponerar vår sårbarhet? Jag tror att det är precis tvärtom.







  • Comments(0)//blogg.angerboda.se/#post21