Angerboda

Angerboda

En blogg om hednisk världsåskådning

Den här bloggen avhandlar skandinavisk hedendom i allmänhet, och stav i synnerhet. Bloggen täcker in allt från allmänna tankar till djupare inlägg om gudomligheter och myter.

Definitionen av att vara hedning- skillnaden gentemot monoteismen

HedendomPosted by Angerboda Wed, August 27, 2014 20:40:35

Jag har på olika håll uppfattat att man ibland har svårt att definiera vad det innebär att vara utövare av skandinavisk hedendom. Ibland verkar man också ha svårt att skilja det hedniska tankesättet från de tankesätt som vi fått från kristendomen. Den här artikeln är min subjektiva uppfattning, baserat på mitt personliga utgångsläge inom skandinavisk hedendom, nämligen stav.

Definitonen av att vara hedning måste delvis utgå ifrån att man upplever att det finns någon form av struktur och bakomliggande intelligens i universum. För att vara skandinavisk hedning så bör man nog uppfatta att den bästa beskrivningen man hittills stött på av universums hemligheter är den beskrivning man kommer i kontakt med i de gamla myterna. Man bör alltså på ett eller annat sätt känna ett band till de gamla nordiska gudarna, eller den forna seden om man föredrar den benämningen.

En väsentlig skillnad mot kristendomen är att ingen avkrävs en trosbekännelse, man behöver inte heller vara stark i sin tro, eller tro på ett visst sätt. Det är faktiskt så att man egentligen inte har något krav på sig att tro på någonting överhuvudtaget. Det enda man egentligen behöver göra är att hedra de högtider som markerar årsväxlingarna. De två viktigaste högtiderna inom hedendomen är jul och midsommar. Kristendomen har aldrig rått på dessa högtider och den andliga innebörden är precis densamma som för tusen år sedan. Många svenskar är inte riktigt medvetna om vad de firar vid dessa högtider eller varför. Men det spelar egentligen ingen större roll. Även om de inte är medvetna om det så upprätthåller de traditioner med långt mer än tusenåriga anor. De ägnar sig åt ett hedniskt bruk och är åtminstone delvis att betrakta som hedningar.

Våra gudar är inte felfria, precis som oss har de sina starka sidor och sina svaga sidor. Vi kan lära oss genom att försöka förstå deras egenskaper. Under vissa förhållanden är våra gudar förebilder och vägleder oss hur vi på bästa sätt skall leva våra liv. Under andra omständigheter är våra gudar varnande exempel och visar oss vad vi bör undvika. Vi behöver inte underkasta oss våra gudars vilja, vi behöver inte heller be dem om gunst eller favörer! Däremot skadar det inte om man emellanåt tar sig till en plats där man känner närhet och band till de gamla makterna, där man kan förnimma deras närvaro och kanske till och med försöka lyssna på dem. Men det förutsätter ju inte att man måste tro på dem, åtminstone inte enligt den definition som kristendomen har på tro.

Som hedningar har vi inte heller en dualistisk världsbild delad mellan det onda och det goda. Vår världsbild är mer komplex än så och det är inte alltid självklart vad som är gott och vad som är ont. Det som uppfattas som gott kan på sikt vara av ondo. Onda gärningar kanske på sikt leder till något gott. Våra makter kräver inte av oss att vi skall vara goda. Däremot är vi vuxna och ansvarsfulla individer som agerar utifrån vårt förstånd. I myterna så kan vi uttyda att man kan välja att agera på ett sätt som uppfattas som omoraliskt, men ett sådant agerande har sitt pris.

Det finns ingen gudomlighet som ger oss dömanderätt över andra människors tro. Vi har därför inte någon skyldighet att missionera om vår tro och vi behöver inte samla massa själar åt våra gudar för att få tillträde till någon himmel. Därför finns inte något behov inom hedendomen att dra ut på korståg eller religionskrig. Personligen uppfattar jag dock den s.k. vikingatiden som just ett religionskrig, men det var inte hedningarna som inledde aggressionen, och ur ett hedniskt perspektiv är det inte fel att försvara sin frihet.

Ur ett hedniskt perspektiv är liv heligt, men detta avser livet i sin helhet. Det finns inga dekret inom hedendomen som säger att man är förbjuden att döda eller skada andra människor. Vi försöker förstå vår omvärld och vår verklighet som den är. Därför är vi medvetna om att man som människa kan ställas inför en situation då man tvingas att dräpa andra människor. Men vi är även medvetna om att allting sitter ihop i nornornas väv och att sådana handlingar påverkar hela väven, inte bara för tillfället utan för all framtid.

Liv, men framförallt förutsättningarna för liv är heliga. Detta innefattar även sådant liv som kanske är osynligt med blotta ögat. För en hedning är det inte moraliskt fel att döda ett djur för att skaffa föda, det är inte fel att fälla ett träd för att bygga ett hus eller få ved. Men det är moraliskt tveksamt att skövla skogar, att jaga urskiljningslöst, eller att rovfiska i havet. Sådana handlingar ödelägger en hel livsmiljö. Ett kalhygge ödelägger livsförutsättningarna för miljontals småkryp. I skogen finns det även saker som man inte kan se med blotta ögat som tar skada av en sådan framfart.

Många är det väl som har gått i skogen i sin ensamhet och känt den där obehagliga och stickande känslan i rygg eller nacke? Den där känslan när man bara vill försvinna ifrån platsen så fort som möjligt. I ett ateistiskt perspektiv är det säkerligen bara psykologi och handlar om inbillning. I ett kristet perspektiv så har man kanske stött på en demon och känner att man genast bör bege sig till kyrkan och skvätta vigvatten över sig. I ett hedniskt perspektiv så har man helt enkelt stött på någonting osynligt, någonting som finns men som ändå inte finns. Man ber helt enkelt om ursäkt för att man trängt sig på och avlägsnar sig sakta och stilla från platsen. Man kan inte alltid definiera vad saker och ting är; men bara det faktum att man erkänner att det finns någonting bortom det uppenbara ger ett större perspektiv på livet.

Som hedning har man många makter att förhålla sig till, vi har ett helt panteon med gudar. Men dessa gudar är absolut inte allsmäktiga eller allvetande på något sätt. Bakom dem finns det ännu starkare makter, som faktiskt har kraften att förgöra både oss och våra gudar när den dagen kommer. I vår vardag kan vi även komma i kontakt med små makter, ur ett kosmiskt perspektiv så är dessa kanske inte så betydelsefulla, men de kan vara avgörande på det personliga planet. Om vi förnimmer något så finns det alltså fler möjligheter än två, allt behöver inte bli svart eller vitt.

Eftersom vi inte har en dualistisk världssyn så tror vi givetvis inte heller att vi hamnar i himlen eller helvetet när vi dör. Som hedningar har vi en ganska oproblematisk relation till döden, vår tid kommer när den kommer. Döden är varken slutet eller början, den är ett naturligt inslag i livscykeln. På ett eller annat sätt ändrar vi skepnad, men vi lever vidare i någon form. Inom den inriktning av hedendomen jag tillhör så tänker vi oss reinkarnation inom den egna ätten. Jag vet inte om det förhåller sig så, men jag uppskattar tanken. Man hamnar direkt i ett perspektiv som påminner om karma; se till att leva ett gott liv, utbilda dina barn till ansvarsfulla och duktiga människor. Se till att de kan ta vara på sig själv och att de i sin tur uppfostrar dina barnbarn till kompetenta människor. En dag är det dags för dig att återvända, och du får skörda det du har sått.

Ur ett hedniskt perspektiv är vi ansvariga för oss själva inför våra förfäder. Kanske viktigast av allt är att vi också hålls ansvariga inför våra efterkommande. Hur vi agerar i livet ger alltså ett eko. Vi bör därför agera ansvarsfullt och behandla vår omvärld långsiktigt. I essensen av hedendomen så finns det ett visst kritiskt förhållningssätt till hur vår omvärld ser ut för närvarande.

Många utomstående betraktare har menat att skandinavisk hedendom är fatalistisk och de hänvisar till våra nornor, de tre ödesgudinnorna. De utomstående menar att eftersom ens liv och död var förutbestämda, så hade de gamla hedningarna inget att frukta på slagfältet. Detta är en grav missuppfattning, våra ödesgudinnor väver sin väv utifrån det som sker. Vi kan påverka vårt liv och hur vi skall dö. Men den dagen döden kommer så kanske det är viktigare hur vi dör och varför vi dör, än det faktum att vi dör. Det står också tydligt skrivet i den höges sång att det enda som inte dör är vårt eftermäle. Det är alltså viktigt vad vi lämnar efter oss ur flera perspektiv.

De hedniska gudarna varken övervakar eller har några direkta krav på hur vi lever våra liv. De kanske inte ens bryr sig speciellt mycket om vår vardag! Vi har ingen fördömande gud som vi ställs inför på domedagen. Däremot kan det hända att våra gudar på olika sätt söker vår uppmärksamhet och ber om vår hjälp. I det läget så underlättar det om man faktiskt tror på dem, men det är fortfarande inget krav.

När en stor del av Sveriges befolkning den 24e december firar jul så spelar det ingen roll om det råkar stå en krubba i bokhyllan. Julfirarna går ofta ut och tänder ett ljus på farstukvisten och går sedan till bords tillsammans med sin familj och nära släkt. De inleder måltiden med en skål där de önskar alla välkomna, samt skålar för dem som inte längre finns kvar och som därför inte längre närvarar. Även om de inte vet vad de gör, så manifesterar de hedendomen kraftigare än de kan ana. De blotar till sina förfäder, och kanske även till sina efterkommande. Det är hedendom när den är som starkast, när gränsen mellan då och nu och sedan suddas ut, och gränsen mellan här och någon annanstans är som tunnast.

  • Comments(2)//blogg.angerboda.se/#post0