Angerboda

Angerboda

En blogg om hednisk världsåskådning

Den här bloggen avhandlar skandinavisk hedendom i allmänhet, och stav i synnerhet. Bloggen täcker in allt från allmänna tankar till djupare inlägg om gudomligheter och myter.

Esoteriskt runseminarium

StavPosted by Angerboda Sun, June 11, 2017 00:58:16


Inbjudan till ett kombinerat endagarsseminarium som avhandlar adalruna och stav!

Med två auktoriteter som föreläser inom respektive område. Det erbjuds möjlighet att ta del av levande filosofiska och andliga system som är strukturerade kring runorna.

Adalruna

Johannes Bureus var Sveriges första riksantikvarie, han var likaså vår första runolog och den som först nedtecknade runalfabetet. Bureus var verksam på 1500–1600 talet, och var lärare åt Gustav II Adolf. Bureus var även en mystiker, esoteriker och kabbalist. Adalruna är Johannes Bureus filosofiska system, vilket han strukturerat omkring de medeltida runorna.

Föreläsningen ämnar ge deltagaren en introduktion till adalruna. Föreläsare är Thomas Karlsson. Thomas Karlsson doktorerade 2010 vid Stockholms universitet med en avhandling om Bureus. Thomas är även en internationellt erkänd esoteriker och författare, hans böcker har översatts till flertalet språk. Thomas är även grundare av ordenssällskapet Dragon Rouge.

Stav

Stav har främst blivit omtalat som kampkonst, men det är egentligen ett filosofiskt och andligt system strukturerat omkring de sexton runorna i den yngre runraden. Stav har traderats som en muntlig tradition i Norge, och systemets exakta ålder är inte känd. Stav ger en sammanhållen version av norrön andlighet, där runor, mytologi, kosmologi och element samt kalender förbinds med en gemensam struktur.

Föreläsningen syftar till att ge åhöraren en introduktion till systemet och en uppfattning om hur det fungerar. Föreläsare är Roland Zerpe. Roland har studerat stav sedan slutet av 1990 talet, och lärt sig främst från den nuvarande traditionsbäraren, Ivar Hafskjold. Roland är en välkänd profil och debattör inom den moderna hedniska rörelsen. Han är även initiativtagare och gode på Sörmlands Stavhov, Sveriges enda aktiva stavgrupp, samt Sveriges idag enda hedniska hov.

Plats:
Lördagen den 17; e juni, Dragon Rouge tempel på Kungsholmen i Stockholm. Under söndagen den 18; e finns möjlighet för deltagaren att besöka Sörmlands Stavhov för en praktisk introduktion till stav.

Kostnad: 700: - förskott. Studenter och arbetslösa erbjuds rabatt, 350: -.

Alla intäkter går oavkortat till Sörmlands Stavhov och Dragon rouge verksamheter.

Anmälan till: adalruna@angerboda.se



  • Comments(0)//blogg.angerboda.se/#post24

Runor och ugglor

StavPosted by Angerboda Fri, October 21, 2016 15:07:51
Runställningarna, den viktigaste ritualen inom stav, fascinerar mig på många sätt. Vilket jag tror att de har gjort sedan jag först började utöva dem. Tyvärr tappade jag dem under ett antal år, men jag tror att det även fanns en mening med det. En sak som jag finner väldigt speciell när jag utför runställningarna är hur djuren förhåller sig till en under tiden.

Den stund som jag utför runställningarna så rör sig djuren obesvärat omkring både mig och mitt vi, det vill säga min ritualplats. Jag har hört vildsvin, älgar, rådjur och fåglar och annat, alldeles i min närhet. För någon vecka sedan var det någon som smög upp i buskagen bara ett par meter bakom mig och betraktade mig en stund. Jag skulle aldrig vända mig om för att titta efter vilket djur det är; jag befinner mig i ett meditativt tillstånd och utför en ritual som jag inte vill kompromissa. Men av storleken att döma så tror jag att detta djur kan vara en grävling. Detta djur är jag ganska bekant med vid det här laget, den brukar inte låta sig störas av mig. Jag hör ofta hur den går runt och ägnar sig åt sina göromål, medan jag utför min övning.

Ikväll kom jag ut någon timme senare än brukligt. När jag inleder så märker jag att en rovfågel sitter och skriker frågande i ett träd, bara ett par meter snett ovanför mitt huvud. Jag tror att detta är en kattuggla, eftersom vi har sett sådana i omgivningarna tidigare. Det kan vara på sin plats att nämna att ugglor även har andra läten än sitt välbekanta hoande.

Normalt brukar jag inte bli orolig för djuren som rör sig omkring mig, men jag råkar känna till att kattugglor kan vara benägna att försvara sina revir. Ivar Hafskjold håller en berguv, så jag har sett med egna ögon vilka kraftfulla fåglar det är. Jag känner även till en berömd engelsk ornitolog som var för närgången när han skulle fotografera just kattugglor, incidenten ledde till att han titulerade sina memoarer: an eye for a bird. Ugglor som anfaller människor går i princip alltid mot huvudet. Jag har alltså en gnagande känsla i mig; jag vill verkligen inte förlora min syn till det fjäderfä som sitter ett par meter ovanför mitt huvud och skriker!

Jag vill inte heller avbryta den ritual som jag har inlett, det vore oartigt mot det som jag har initierat, dessutom vore det ju oerhört odisciplinerat. Nog för att jag tycker att jag bör utveckla min disciplin en hel del; men jag avbryter knappast mitt arbete bara för att det sitter en fågel ovanför skallen på mig. När öppningen av ritualen är klar så finns det ett moment där man har möjlighet att skicka iväg lite energi, jag passar därför på att forcera detta. Fågeln blir upprörd och lyfter med ett skrik alldeles ovanför mitt huvud. Den flyger sedan runt i skogen och skriar och för oväsen en bra stund. Detta väcker i sin tur upp halva skogen och jag hör att flera djur blir stressade av detta, bland annat något jag tror kan vara en räv.

Normalt skapar man en harmoni omkring sig med hjälp av runställningarna, ikväll gick det helt tvärtom för min del. Ugglan var säkerligen bara nyfiken på vad jag var för figur som stod där i mörkret, men eftersom jag inte var bekväm med detta så skapade det ringar på vattnet. Detta var sannerligen en intressant upplevelse; en bland många intressanta saker som jag erfarit i samband med runställningarna. Detta påminner mig också om min skepsis gentemot vissa ny-schamaner i ”trumklubben”; som frenetiskt kan sitta på en plats och banka en natt igenom! Detta är ju knappast respektfullt mot omgivningen, och skapar mycket stress bland både sådant man kan se och sådant som inte är lika synligt.

En annan intressant aspekt av att dagligen försätta sig i detta meditativa tillstånd är att man ser hur naturen skiftar från dag till dag. Sista veckan har jag sett hur det blivit färre och färre löv på buskarna och träden omkring mig, och att mattan av löv sakta blivit tjockare under mina fötter. Det är ingen stor betraktelse på något sätt, men ett behagligt sätt att följa årsväxlingarna och knyta an till naturens gång.

Många som kommer i kontakt med hedendomen är intresserade av s.k. blot, och de verkar eftersöka någon form av hednisk gudstjänst. Där en gode helst utgör den aktiva parten, medan det egna bidraget blir att passivt deltaga. Det är säkerligen bekvämt, men går ju lite emot den hedniska grundtanken om ett eget ansvar gentemot sig själv och sin omvärld. Jag föredrar dessutom att vara min egen ritualledare och att helst dagligen skapa min egen andliga bubbla. Detta skapar ju även en möjlighet att kontinuerligt reflektera över sin utveckling och sina behov. Varje gång jag avslutar runställningarna så utvärderar jag vad jag behöver arbeta på.

Runställningarna är också ett effektivt sätt att tömma huvudet på brus och annat som ligger och stör det klara tänkandet. Mycket av min inspiration till att skriva, och många uppslag, har kommit i samband med denna ritual. Ritualen i sig tar inte lång tid, den exakta tidsåtgången är individuell; men det tar nog runt en kvart i standardversionen för de flesta, kanske den dubbla tiden när man utför de mer avancerade galder variationerna. Stavs runställningar är sannolikt den mest sammansatta hedniska ritual som finns att tillgå idag, och utbytet av dessa flödar över många nivåer. Det är också en av få ritualer som gör anspråk på kontinuitet.

De flesta av oss spenderar dagligen mer tid framför dumburken och andra elektroniska maniker än vad det tar att utföra denna ritual. Idag när vi har alla dessa distraktioner som stör våra sinnen; så är det nog extra viktigt att skapa en daglig stund där vi är befriade från detta. När jag undervisar så uppmanar jag ofta folk att göra runställningarna utomhus, även om man bor i en stad. Någonstans i närheten brukar det alltid finnas en park. Folk verkar obekväma med tanken, jag tror att är vår moderna prägling som gör att vi känner ett obehag inför att utföra sådana här saker när folk ser. Vi kanske tror att vi exponerar vår sårbarhet? Jag tror att det är precis tvärtom.







  • Comments(0)//blogg.angerboda.se/#post21

Mann-runan

StavPosted by Angerboda Tue, January 05, 2016 14:52:36

Stav är strukturerat omkring de sexton runorna i den s.k. yngre futharken, alltså det skriftspråk som användes i Skandinavien under vikingatiden och fram till medeltiden. En runa skiljer sig från den uppsättning av runraden som anses vara standard, nämligen den runa som benämns som ”mann”. Jag har flera gånger fått frågor omkring stavs variant av mann-runan, och jag har upplevt att en del nästan har fastnat på denna runa eftersom den uppfattas som avvikande.

Denna text är därför en enklare runologisk redogörelse för runan manns utveckling från den äldre runraden och fram till medeltiden, alltså en utvecklingsperiod omkring 500 år eller mer. Jag beskriver en del stavspecifika aspekter omkring mann-runan, och jag beskriver den grafiska skillnaden mellan den äldre och den yngre runraden- utifrån ett stavperspektiv.

Ljudvärdet för runan Mann är detsamma som för bokstaven M. I den äldre runraden, med 24 runor, så ser m-runan ut så här:


I ovanstående fall så är det tydligt att det finns ett grafiskt släktskap mellan m-runan och den latinska bokstaven M.

Man vet inte när den yngre runraden konstruerades, men omkring år 800 så börjar den användas över hela Skandinavien. Detta sammanfaller med att man i högre utsträckning börjar använda sig av skriftspråk i Skandinavien; en absolut majoritet av alla bevarade runristningar och inskriptioner är således skrivna med de yngre runorna.

Den yngre runraden består av sexton runor, alltså åtta runor färre än den äldre runraden. Det är inte klarlagt varför man införde den yngre runraden, rent språkligt så menar många att man snarare hade behövt utöka antalet runor. Många akademiker är av uppfattningen att införandet av den yngre runraden var koordinerad, och övergången verkar ha gått fort. Inom stavtraditionen så finns det en legend som berättar om var- varför och hur man införde de yngre runorna, men det är ingenting jag avser att avhandla i bloggen för närvarande.

En intressant aspekt är dock att alla runor med dubbla huvudstavar, eller som saknar huvudstav, försvinner när man konstruerar den yngre runraden; i den yngre runraden så är alla runor konstruerade omkring en enkel huvudstav. Huvustaven är den vertikala linje som utgör runans stomme, de mindre stavar som utgår från denna brukar benämnas som bistavar.

Som jag tidigare har nämnt så är reformeringen av runraden en förutsättning för att kunna utföra de runställningar som ingår i stavs rituella bruk. Den enkla huvudstaven symboliserar enligt stavs uppfattning centerlinjen i kroppen, bistavarna symboliserar våra armar eller ben. Det är med andra ord en fysisk omöjlighet att utföra runställningar baserade på den äldre runraden som helhet:


Utifrån ett akademiskt perspektiv så kan man givetvis ha sina betänkligheter huruvida stavs syn på runorna utgjorde ett underlag när man för 1200-1500 år sedan konstruerade den yngre runraden, men man kan knappast avfärda standardiseringen av runorna omkring en huvudstav som en slump. Detta måste rimligtvis ha haft ett syfte:


När man reviderade runan-m från den äldre till den yngre runraden så gjorde man det enkelt för sig och sköt ihop de parallella stavarna till en enkel huvudstav- resultatet blev därmed:


Detta är alltså den äldsta formen av runan mann i den vikingatida runraden, och den version av runan som man använder inom stav. Denna runa blev främst bevarad i södra Skandinavien, det är utifrån det rimligt att den förekommer inom stav, då traditionen har sitt ursprung i södra Norge. Men den här varianten av runan förekommer även på äldre runstenar i Sverige, på runstenarna så får den ofta en något rundare form än ovan, och ser ut så här:


De tidiga varianterna av mann-runan brukar benämnas som maskros-m. Jag har stött på denna variant på ett flertal runstenar, bland annat på SÖ113- Kolunda, som anses vara en av Sörmlands äldsta runstenar med vikingatida runor. Maskros-m finns även på Karlevistenen på Öland, och utgör säkerligen en av de detaljer som föranleder att en del anser att ristaren av denna sten var norsk eller dansk.


Nästa utvecklingssteg för mann-runan blir att man öppnar upp runan och förser den med punkter i klaffarna. Runor med punkter brukar benämnas som stungna runor, som regel brukar dessa prickar visa ett annorlunda ljudvärde för runan. Men i detta fall handlar det enbart om att markera att det handlar om en m-runa, så att den inte förväxlas med yr-runan. Den stungna mann-runan ser nu ut så här:


I nästa steg så rationaliseras punkterna bort, och m-runan får sin slutgiltiga form i den vikingatida runraden, det är denna form av runan som brukar finnas med i de standardiserade varianterna av runraden. Ett problem är att det inte alltid är helt säkert att runor skall läsas från vänster till höger, därför finns det nu en teoretisk risk att förväxla mann-runan med runan Yr, då dessa runor numer enbart är varandras spegelbilder. Ett problem som alltså inte finns i den uppställning av futharken som förekommer inom stav.

Den vikingatida m- runan användes i medeltida manuskript som en begreppsruna för just ordet man; istället för att skriva ut ordet med latinska bokstäver så tecknade man runan. En del har därför uppfattat att den här versionen av mann-runan symboliserar en människa som sträcker upp armarna mot skyn. Detta påminner om den uppfattning vi har om runorna inom stav.


Utifrån stavs stridskonstperspektiv så är det givetvis inte speciellt effektivt att sträcka upp armarna i luften; den symboliken kan liknas vid det klassiska - ”upp med händerna, annars skjuter jag!”. Stavs fysiska manifestation av mann-runan utgår lyckligtvis från den äldre maskros varianten:


För att kunna behärska runorna som stridskonst så krävs det övning, på precis samma sätt som om man vill lära sig att läsa och skriva runor. Först och främst så behöver man internalisera runorna, vilket tar en tid, detta görs främst genom att utföra runställningarna. Precis som med skrivning så bygger sedan den fortsatta utvecklingen på en kombination av fallenhet och övning.

Stridskonstmässigt så är Mann-runan både en gard, alltså en säker position, samtidigt som positionen med fördel kan användas offensivt. Enligt stavs principer så är offensivt och defensivt två perspektiv av samma sak, vi vill nämligen vara säkra även när vi angriper. När denna runa håller på att manifesteras med vapen så ser det ut så här:


Mann-runan har precis som alla runor inom stav en uppsjö med associationer, främst är runorna associerade med en gudomlighet. Utöver detta så finns det associationer med djur, trädslag, örter och växter, klasser och element, domäner och hantverk - med mera. Dessa associationer är inte slumpmässiga, utan skapar en mytologisk helhet omkring runan.

Jag har valt att inte detaljerat beskriva de olika runornas associationer i denna blogg, eftersom jag inte tycker att detta är rätt medium att avhandla det på. Man kan dock konstatera att den uppfattning som stav förmedlar omkring denna runa skiljer sig från de uppfattningar som brukar förmedlas av samtidens runmagiker; som i sin tur har hämtat mycket av sina idéer från Sigurd Agrells kabbalistiskt inspirerade tankegångar.



  • Comments(0)//blogg.angerboda.se/#post20

Stavar sätter Heimdalls söner

StavPosted by Angerboda Sun, December 20, 2015 20:18:12
Jag har flera gånger nämnt runställningarna, eller att sätta stav som är den traditionella benämningen, och jag har lovat att återkomma till ämnet. Runställningarna kan beskrivas som en ritual som stavutövaren helst bör utföra dagligen, enkelt uttryckt så kan man säga att man vid denna ritual formar de sexton runorna med hjälp av kroppen. Precis som allt annat inom stav och nordisk mytologi så verkar runställningarna på många nivåer, vilka nivåer vi tar till oss är individuellt och beror på våra egenskaper och intressen- och vårt eget engagemang.

Eftersom runställningarna är mångfacetterade och syftet med dem flyter över åtskilliga lager, så kommer jag inte att avhandla alla aspekter i denna text. Jag kommer inte heller gå in i detalj på hur man utför runställningarna, jag ser nämligen ett värde i att dessa överförs från en person till en annan.

Runställningarna är essentiella inom stav, vår traditionsbärare Ivar Hafskjold menar att man kan ägna sig åt allt annat inom traditionen, men så länge man inte utför runställningarna så ägnar man sig inte åt stav. Enligt Ivar så fungerar det även omvänt- om det enda man tar till sig från traditionen är runställningarna så utövar man stav.




Den tydligaste aspekten av runställningarna är att det är en form av gymnastik där man dels mjukar upp kroppen, och dels lär sig att andas på ett korrekt sätt. I grunden är det en lågintensiv form av träning som i princip vemsomhelst kan utöva oavsett ålder eller fysiskt tillstånd. Runställningarna programmerar kroppen att röra sig naturligt, och enligt vår uppfattning ökar runställningarna energiflödet av ”megin” genom kroppen. Det är fascinerande hur stor påverkan runställningarna har. Jag lärde mig runställningarna 1998, men under perioder så har jag tappat fokus på stav och ägnat mig åt annat. När jag efter uppehållen har återupptagit rutinen att utföra runställningarna så märker jag ganska snart hur mycket min andning och mina rörelser påverkas.

Runställningarna är nyckeln till stridskonsten inom stav, de grundläggande rörelsemönstren är inkodade i runställningarna. Vi uppfattar att detta är arketypiska rörelser inom alla stridskonster, därför spelar det ingen större roll vilken stridskonst man utövar, om man regelbundet utför runställningarna så kommer de att påverka ens förståelse för stridskonst.

Den andning som man utvecklar med runställningarna är en djup andning som syresätter kroppen, korrekt andning är en förutsättning oavsett om man vill ägna sig åt andligt arbete eller stridskonst. Ivar Hafskjold uttryckte en gång att den som inte kan andas korrekt är att betrakta som en träl, enligt stavs filosofi så är en träl en person som saknar kunskap och resurser att ta kontroll över sitt eget liv.




På ett psykologiskt plan så är runställningarna en meditationsövning som lär hjärnan att släppa de vardagliga distraktionerna. När man har utövat runställningarna en tid så kommer man att befinna sig i ett meditativt tillstånd när man utför dem. Detta tillstånd är relevant både för stridskonst och för andligt arbete, av erfarenhet så kan jag berätta att man faktiskt befinner sig i ett förändrat medvetandetillstånd när man är i våldsamma konflikter. Det är detta tillstånd som runställningarna hjälper oss att försätta oss i. Vid konfrontationer så är det viktigt att man behåller lugnet och är fokuserad- är man stressad eller paralyserad så är det en stor risk att man förlorar.

Den psykologiska aspekten påverkar i sin tur det andliga perspektivet- då en aspekt av runställningarna är att öppna upp sinnet för det som finns men som inte syns. Runställningarna har dessutom flera rituella aspekter som jag inte kommer att beskriva i denna text. Inom stav har alla runor mytologiska associationer, detta kan ge en antydan till en av de rituella aspekterna.

Runställningarna utförs i två uppsättningar, traditionellt utförs ena uppsättningen på morgonen och den andra på kvällen. Vid den ena uppsättningen är vänster hand ledande och dominerande, vid den andra uppsättningen så leder höger hand. Genom stav vill man utveckla förmågan att använda båda händerna, blir ens dominerande sida skadad så skall man inte bli oskadliggjord. Beroende på om höger eller vänster sida leder så manifesterar man även runorna åt två olika väderstreck, norr eller öster. Norr är ett viktigt väderstreck inom norrön hedendom, och det är ganska tydligt i källorna vad som finns norrut, det kan vara värdefullt att undersöka detta för den som är genuint intresserad av att förstå stav.

För att runorna konsekvent skall visas åt rätt väderstreck så behöver man vända sig ett antal gånger under ritualen, denna vändning är tillsynes enkel men den lär ut viktiga aspekter av stridskonsten inom stav.




Det finns fem variationer att utföra runställningarna på, varav tre är s.k. galderformer där man tar hjälp av rösten för att ytterligare förstärka det man gör. Dessa fem former av runställningarna följer de fem klasserna, eller personligheterna, inom stav. I grund och botten är formerna ganska lika, men det förekommer vissa variationer. Dels manifesteras runorna i olika ordning, dels varierar det hur man formar en del runor, men den avgörande skillnaden är hur galdern utförs av de olika klasserna.

Den första varianten är trälens runställningar, då utför man bara runställningarna och koordinerar rörelserna med andningen. Trälformen går ut på att lära sig att forma runorna och att andas korrekt, för en nybörjare så finns det mycket insikter att finna. Genom trälens ställningar så lägger man grunden för sin fortsatta utveckling genom stav. Ofta när jag instruerar så vill eleverna tidigt lära sig de mer avancerade formerna, men jag brukar avråda från det, trälens form räcker gott det första året.

Karlens runställningar utförs ungefär som trälens, men nu tar man hjälp av runornas namn och galdrar dem på ett specifikt sätt- vilket dels hjälper en att bättre koordinera rörelserna med andningen, dessutom förstärks effekten av riten. Denna form är tillsynes enkel och i grund och botten använder man bara runornas form och namn, men jämfört med trälens form så öppnas här fler dimensioner av runställningarna.

Hersens runställningar bygger i sin tur på karlens, man tar dessutom hjälp av runornas ljudvärden när man galdrar. Detta är den mest extrema formen av runställningarna och den hjälper till att utveckla en avancerad form av andning med hög kapacitet. Hersen är krigarpersonligheten inom stav, en krigare behöver god kondition och förmåga att alltid vara syresatt även under krävande förhållanden. Hersens galder påminner en del om de avancerade röstövningar som operasångare använder sig av för att träna upp rösten och lungorna. Det är fysiskt krävande att utföra herse formen och man är väldigt utmattad efteråt.

Den psykiska påverkan av hersens runställningar är dessutom stor, mentalt försätter man sig själv i ett undantagstillstånd. Jag utförde enbart herseformen under en period, men jag var tvungen att sluta med det då jag noterade att jag blev alltför skarp för att fungera bra i vardagen. Många stavutövare undviker denna form av runställningarna helt och hållet, då den uppfattas som alldeles för extrem. De enda idag som egentligen kan tänkas ha behov av att utföra denna galderform är yrkesmilitärer eller folk som tävlar inom någon form av extremsport som kräver skärpa.

Om man analyserar vad man egentligen gör när man utför herse formen, så lär man sig grunderna i ordbildning med runor, detta genom att galdra deras ljudvärden enligt ett specifikt mönster som vävs omkring runornas vokaler. De tre första klassernas runställningar kan på ett plan uppfattas som en metod att lära sig att skriva och läsa runor utan att använda penna och papper. Man kan förenklat jämföra dessa former av runställningarna med de bokstavssånger som förekommer inom den moderna förskolan. De kunskaper man får av runställningarna flödar som sagt mellan många olika lager.

Jarlen är filosofen, den intellektuella eller andliga personligheten enligt stavs filosofi. Därför är denna galderform av runställningarna också väldigt meditativ, andningsmönstret i förhållande till rörelserna avviker helt från de andra formerna av runställningarna. I den här formen så galdrar man namnet på den gudomlighet som är associerad med varje runa man manifesterar, men även galdern avviker jämfört med de andra klasserna. Jarlen lämnar det världsliga andvändningsområdena av runorna, och söker runornas andliga egenskaper. Galdern är utformad så att den ytterligare förstärker de meditativa aspekterna av att utföra runställningarna. Denna galderform påverkar psyket lika mycket som herse varianten, men kanske på ett mer eftersträvansvärt sätt i dagens samhälle. Detta är den form av runställningarna jag skulle rekommendera att man utför efter en tung och stressig vecka på jobbet.

Den femte versionen av runställningarna är kungens, kort beskrivet så kan man säga att man vid det här laget behärskar de andra formerna och man behöver således inte längre ta hjälp av galder. Man har gått cirkeln runt och utför nästan trälens runställningar igen, fast i en annan ordning och på ett betydligt mer kvalificerat sätt. Kungen och trälen är de mest komplicerade personligheterna inom stav, vill man lära sig mer om detta så får man läsa det blogginlägg som jag tidigare har författat om de fem klasserna.




Runställningarna är utformade så att vi utbildar oss själva genom att utföra dem. Det är inte så svårt att lära sig grunderna, sedan tar det en livstid att verkligen bemästra dem. Jag har studerat stav i 17 år och även om jag har varit en ganska dålig student vissa perioder, så har jag troligen utfört runställningarna tusentals gånger. Jag lär mig fortfarande massor genom runställningarna, det är fortfarande saker jag kan bli bättre på, och runställningarna har fortfarande mycket hemligheter att ge mig. Desto mer konsekvent man utför runställningarna desto mer utbyte får man, och desto djupare förståelse får man både fysiskt och psykiskt och andligt. Men utbytet är beroende av att man har disciplin nog att regelbundet utföra runställningarna, det räcker inte att utföra dem någon gång emellanåt.


Veistu, hvé rísta skal?
Veistu, hvé ráða skal?

Veistu, hvé fáa skal?
Veistu, hvé freista skal?

Veistu, hvé biðja skal?
Veistu, hvé blóta skal?

Veistu, hvé senda skal?
Veistu, hvé sóa skal?

  • Comments(0)//blogg.angerboda.se/#post19

Stridskonsten inom stav

StavPosted by Angerboda Sat, September 26, 2015 21:56:04
Stav har för många blivit synonymt med den stridskonst som ingår i systemet, men de som följer den här bloggen känner vid det här laget till att stridskonst bara utgör en liten del av stav. Under det år som jag har bloggat har jag undvikit att skriva om stridskonsten eftersom jag har velat visa hur mångfacetterad stavtraditionen är. Jag har också velat avhandla delar av stav som aldrig tidigare har beskrivits på djupet i text. Flera av texterna som har publicerats på bloggen är faktiskt att se som förstahandskälla till kunskap om denna tradition, vilket troligen är unikt för en blogg som handlar om nordisk hedendom.

När jag nu ger mig på att beskriva stridskonsten så inriktar jag mig på att skriva en introduktion till hur stridskonsten fungerar och filosofin bakom. Men det finns mycket mer att berätta än vad som ryms i detta format.

Stridskonsten i stav har ett annorlunda perspektiv jämfört med många andra system, stav är baserat på principer och strukturer snarare än tekniker. Jag har tidigare beskrivit att stav är en Heimdallkult, och att detta för med sig ett systematiserat och strukturerat sätt att arbeta. Oavsett om vi arbetar med mytologi eller stridskonst så bygger detta på en fastlagd struktur, denna struktur fungerar som ett skelett som vi måste förhålla oss till. Hur vi hänger kött på detta skelett är helt upp till oss själva, men systemets filosofi innebär att vi måste ha ett intellektuellt förhållningssätt och verkligen analysera allt vi kommer i kontakt med. Stavs utgångsläge innebär även att vi är intresserade i att eftersöka rötter till alla uppfattningar, även de som förmedlas inom systemet.

Det är tydligt att det intellektuella Heimdallperspektivet har funnits hos dem som, för oss vid okänd tidpunkt, utvecklade stav. Dessa människor har nämligen försökt att hitta den minsta gemensamma nämnaren när det kommer till stridskonst och därefter försökt strukturera detta så att det smidigt går att föra kunskapen vidare. Det är också tydligt att de människor som utvecklade stav hade stor förståelse för stridskonst.


Runställningarna

Det mest essentiella inom stav är runställningarna, vilka genomsyrar hela systemet från andlighet till stridskonst. Runställningarna är så mångfacetterade att jag förr eller senare måste avhandla dem separat, men de går enkelt beskrivet ut på att forma de olika runorna med kroppen.

Runställningarna bygger på den yngre runraden, vilket är essentiellt för stav, eftersom man aldrig hade kunnat basera stav på de äldre runorna. Alla de yngre runorna är konstruerade omkring en enkel huvudstav, tillskillnad från den äldre runraden där runorna kan bygga på parallella stavar. Det går helt enkelt inte att forma de äldre runorna med kroppen på det sätt vi gör.

Det är ingen som vet hur gamla runställningarna inom stav är, det finns indikationer från bevarat material att ett par runor allmänt kan ha uppfattas som kroppspositioner. Runan mann har använts för att illustrera människor i medeltida manuskript. I Sverige har runan sol även benämnts som knä-sol, vilket även är benämningen på hur vi inom stav ofta applicerar sol inom stridskonsten.

Den som kan de yngre runorna skulle utifrån informationen i denna text kunna experimentera med att forma runorna med kroppen, och i de flesta fall så skulle man komma ganska nära hur vi utför dessa ställningar i praktiken. Ett tips är att runor där huvudstaven är placerad i mitten formas åt sidorna, runor där huvudstaven är placerad till vänster formas framåt. Den som har erfarenhet av beväpnad kampkonst skulle även känna igen de positioner som uppstår. Om detta är en efterkonstruktion så är det ett fantastiskt sammanträffande, det är så vitt jag vet det enda skriftspråk i världen där alla tecken kan användas för att visualisera kroppspositioner. Då dessa positioner dessutom är relevanta i stridskonst så upplever jag personligen att det är svårt att avfärda som en slump. Men även om det är en efterkonstruktion så fungerar det alldeles för bra för att förbise.

Ur ett kampperspektiv så lär runställningarna oss både att andas korrekt och att utveckla rätt mentala inställning vid strid. Runställningarna programmerar in ett effektivt rörelsemönster och lär oss balans. Med balans så menar jag inte enbart att hålla balansen, utan att alltid ha kroppen i balans. När vi utför runställningarna så flyter vi mellan olika starka positioner som i sin mest grundläggande form även kan appliceras direkt som kampkonst. Jag har sett tekniker som överensstämmer med runställningarna i vitt skilda kampkonster, allt från Bujinkan till Tai Chi och Aikido. Jag har även sett tekniker i utpräglad brottning som Judo och Brasiliansk Ju Jutsu som överensstämmer med våra runställningar, exempelvis applikationer av runorna Is och Björk. Runställningen för Sol motsvarar förövrigt grundgarden inom BJJ, med den skillnaden att man inom BJJ utgår ifrån en liggande position.

Runställningarnas positioner lär oss att förstå det vi inom stav benämner som linjer, vilket kanske kan översättas som våra egna balanspunkter. Dessa linjer och balanspunkter brukar illustreras med de sju Haglrunor som även illustrerar Urds väv.



Med utgångspunkt från våra egna linjer så eftersöker vi att alltid vara i balans och ha en säker position. Vi försöker sedan att exponera motståndarens svaga punkter och vi angriper motståndaren där han är som svagast. Även i modern kampkonst så förekommer uppfattning om linjer, främst när det gäller fotarbete, men vår uppfattning av linjerna har fler dimensioner än streck på golvet.

När man förstår runställningarna och har internaliserat dem, vilket förutsätter att man utför runställningarna regelbundet, så kommer man även att kunna expandera dem från sina grundläggande former utan att för den sakens skull tappa strukturen. Här ser man ofta skillnaden mellan mer erfarna och oerfarna stavutövare, den erfarna utövaren kan manipulera positionen medan den mer oerfarne tappar strukturen och balansen när den försöker att göra det.

Det finns fem olika sätt att utföra runställningarna på, en för varje klass; träl, karl, herse, jarl och kung. Det är främst hersens (krigarens) galderform som utpräglat förbereder utövaren för strid. Den har dels en psykologisk effekt på utövaren, och dels lär den ut en extrem form av andning som är utformad just för strid. Andningsformen ser till att utövaren konstant har luft i lungorna och är redo att ta sig an nya motståndare. Av egen erfarenhet så kan jag säga att den psykologiska effekten är stor, utför man herseformen under en längre period så försätts man i ett skarpare tillstånd. Det är inte en version av runställningarna som man bör utöva dagligen.

När man utför runställningarna så befinner man sig i ett lätt meditativt tillstånd, man fokuserar sinnet och skingrar tankarna. Vid en konfrontation är det inte alltid viktigast att vara starkast och slå hårdast, ibland är det minst lika viktigt att behålla fokus och att läsa situationen.

Runställningarna utförs i två sekvenser, traditionellt utförde man den ena uppsättningen på morgonen och den andra på kvällen. Vid den ena sekvensen utförs alla runställningar med vänster hand ledande- i den andra halvan utförs ställningarna med höger hand ledande. Syftet med detta är att utveckla en viss dubbelhänthet, om man blir skadad i ena armen så skall man kunna övergå till att effektivt använda den andra.


Grundhugg

Nästa metod för att lära sig stridskonsten är att utföra grundhuggen- precis som för allt annat inom systemet så är Hagl runan essentiell för huggen och huggen följer linjerna i runan. Det förekommer inga horisontella hugg inom stav, vilket beror på att man dels saknar kraft vid horisontella hugg och dels öppnar man upp sig.




Grundhuggen utförs genom att man helt enkelt går fram och tillbaks över valfri yta och hugger. Man hugger ifrån en runställning/gard till nästa, och man söker hela tiden att hålla sig skyddad. En attack inom stav sker när man rör sig mellan två säkra positioner. Den mest grundläggande huggserien är när man hugger från runan Fe till Ås och sedan återvänder till Fe. Man kan uppfatta att nio av runorna appliceras i dessa huggserier, de andra sju har andra applikationer inom stridskonsten.




Genom att utföra grundhuggen så lär man sig hugga kraftfullt och med precision, och man lär sig att använda kroppen på ett effektivt sätt. Många tror idag att man måste använda muskelstyrka för att vara effektiv. Man förbrukar endast energi genom att använda onödigt mycket kraft istället för att låta redskapet utföra arbetet, de flesta saknar idag vana att arbeta med redskap. En gammal bonde som slog slåtterängen med lie, eller som ofta högg med yxa, skulle troligen ha en god förståelse för korrekt huggteknik.

Man lär sig garderna per automatik när man utför grundhuggen, dessutom lär man sig korrekt fotarbete och förflyttningar. Det är inga konstigheter med fotarbetet inom stav, befinner man sig i en balanserad position så har man korrekt fotarbete. Genom att utföra grundhuggen så lär man sig också att känna att vapnet enbart är en förlängning av den egna kroppen, och man lär sig hur man skall förflytta sin egen kropp i förhållande till vapnet. Detta lär en även att det är motståndarens kropp som är intressant att fokusera på, inte vapnet.

Precis som med runställningarna så utförs grundhuggen med både vänster och höger arm ledande, detta är främst viktigt när man arbetar med enhandsvapen. En stavutövare skall ha redundans och kunna använda båda sidorna av kroppen effektivt.




Former

Nästa steg för att förstå stridskonsten är att jobba med de tvåmannaformer som ingår i systemet. Detta går i princip ut på att man arbetar i par, den ena agerar angripare och den andra försvarar sig utifrån mentaliteten och principerna i de fem olika klasserna. Angreppsvapnet är alltid en yxa, medan det finns ett antal olika försvarsvapen inom systemet.

Vissa instruktörer lär inte längre ut de traditionella formerna till nybörjare, eftersom de är ganska komplicerade och kräver kompetens hos utövaren. Istället lär man ut enklare applikationer som tydligare visar mentaliteten hos de olika klasserna. Detta är kanske nödvändigt, men synd. De olika formerna är fullt användbara vid en riktig konfrontation, men det är inte huvudsyftet med dem. Det är många tekniska aspekter och rörelser inbyggda i de traditionella formerna.



När man jobbar med de traditionella formerna så kommer man att lära sig timing, och att vara aktiv istället för reaktiv. Den ena personen utför ett välriktat angrepp- och motståndaren agerar utifrån formerna associerade med de olika klasserna. Tvåmannaformerna hjälper en att på ett tekniskt korrekt sätt lära sig bemöta angrepp, det handlar alltså inte om sparring. Syftet är inte heller att lära sig att duellera, vi står inte och känner på varandra och försöker hitta öppningar i motståndarens försvar.

Stavs stridskonst utgår ifrån att konflikten är ett pågående faktum och att en attack är inledd, man rör sig mot varandra och är ständigt i rörelse. Inom utpräglad stridskonst är det livsfarligt att stanna upp, tar inte din närmaste motståndare dig så kanske någon annan i hans här gör det. Jag har intrycket att stav en gång i tiden konstruerades för att fungera på slagfältet, många applikationer är utformade för att fungera där det är trångt och där man inte har möjlighet att röra sig varken i sidled eller att retirera. Små skiftningar i balanspunkt och centerlinje kan göra stora skillnader inom stav. Detta skiljer även stav från många japanska och asiatiska kampkonster, där jag uppfattar att man är mer yvig och rör sig mer i sidled och försöker att cirkulera runt sin motståndare.


De nitton gudomligheterna

Inom stav panteonet så finns det nitton gudomligheter och traditionellt har alla dessa en egen applikation som helt är baserad på den runa som är associerad med gudomligheten. När man jobbar på denna nivå så är man förbi klasser och tvåmannaformer och arbetar bara med runställningen i sin renaste form. Ivar Hafskjold har varit restriktiv med att lära ut de nitton gudomligheternas applikationer, han anser att varje utövare bör skapa egna applikationer baserat på sin egen tolkning av runorna och gudomligheterna. Vi har dock jobbat med dessa applikationer vid ett flertal tillfällen då Ivar varit i Sverige, man kan kort och gott säga att de utgör ett kondensat av all den andra träningen.


Obeväpnad strid

Den obeväpnade striden förutsätter att man har en god förståelse för runställningar och vapenbaserade applikationer. Nybörjaren börjar träna med längre vapen eftersom dessa tydligare illustrerar vår uppfattning om linjerna. Man börjar med spjut/stav, nästa steg är käpp/enhandssvärd. Därefter använder man tenen, det obskyra vapen som jag detaljerat har beskrivit i ett tidigare inlägg. När man väl har behärskat allt det andra så börjar man träna obeväpnat. De obeväpnade teknikerna utgår ifrån samma principer och struktur som de beväpnade versionerna.

När man angriper i stav så slår man djupa slag som inte bara skadar motståndaren på ytan. När vi kastar en motståndare så utgår vi inte ifrån dennes klädesdräkt, vi försöker inte heller svepa undan benen. Vi går istället på motståndarens balanspunkter och kasten är ganska våldsamma. Det är viktigt att poängtera att stav i första hand inte är en stridskonst där man slåss eller brottas- stav är i grund och botten en vapenbaserad stridskonst. Kast och obeväpnad strid är något man tar till när man inte har andra alternativ. Även våra angrepp med vapnen riktar sig mot de punkter på kroppen där motståndaren är som svagast. En korrekt utförd stavattack med vapen är även den ämnad att vara balansbrytande.




De fem klasserna - inga graderingar

Det har hänt att en del missuppfattar att de fem klasserna är någon form av gradering, det stämmer inte. De fem klasserna är arketypiska personligheter, jag har tidigare avhandlat dem i bloggen. Inom stav finns det inga grader. Stridskonstens syfte är dels att lära en att utveckla en förståelse för alla aspekter av livet och verkligheten. Hamnar man i en våldsam konflikt så är syftet att man skall vinna, de fem klasserna ger oss flera taktiska alternativ vid en konflikt. Även om man tillhör en specifik klass så är det viktigt att utveckla en förståelse för alla klasser, om inte annat för att kunna bemöta olika typer av motståndare. Att lära känna sin klasstillhörighet är en viktig initiation inom stav, detta sker på ett andligt plan, och det är ingenting man väljer efter eget tycke.





Ett levande system

När man väl har internaliserat runställningar, grundhugg och tvåmannaformer så har man en god förståelse för kampkonst, och man kan applicera sina kunskaper på olika vapen. När man har denna förståelse så kommer man till stor utsträckning att tolka sin kampkonst utifrån stavs principer. När engelska stavutövare har implementerat tvåhandsvärd i sin träning så har det genererat kritik från reenactment kretsar, då tvåhandssvärd inte förekom i det förkristna Skandinavien. Men stav är ett levande system och vilket vapen man än väljer att arbeta med, så är det en del av stav, så länge man utgår ifrån stavs systematik.

Ett annat faktum som har stört reenactment kretsar är att vi inte använder sköldar inom stav, vilket vikingarna gjorde. Bara för att vi inte använder sköldar i vår träning så innebär inte det att vi inte skulle kunna implementera det ifall vi upplevde att det fanns ett behov. Stav har alltid anpassats efter sin samtid, idag så finns det enligt vårt perspektiv inget syfte att använda sköld.

Jag har studerat en del instruktionsvideor från individer som jobbar med sköld och som försöker återskapa vikingatidens sköldväggar. De som har förstått principerna med den vikingatida skölden och varför den är konstruerad som den är, har faktiskt en del intressanta perspektiv. De jobbar faktiskt runt skölden på ett sätt som faktiskt påminner väldigt mycket om hur vi jobbar runt våra vapen och utgår ifrån tredimensionella linjer. Men är man intresserad av att återskapa nu utdöda kampkonster så är inte stav rätt väg att gå, stav är ett i allra högsta grad ett levande system.

Varje utövare av stav kommer att bli inspirerad av sin tid och de andra skolor han har exponerats för, men man krokar upp den kunskapen på stavs systematik och därmed görs kunskapen till stav. Saker som inte följer våra principer har vi inget intresse i, eftersom vi uppfattar att våra principer är universella och essentiella.

I ett annat inlägg har jag beskrivit hur Ivar Hafskjolds förståelse av stav är påverkad av hans vistelse i Japan. Men den moderna versionen av stav har även inspirerats av alla möjliga skolor eftersom de moderna utövarna har allt möjligt med sig i bagaget. Inom stav finns det idag utövare med svarta bälten i vitt skilda stilar som BJJ och Aikido, bara för att nämna ett par exempel.

Stav har kritiserats eftersom en del uppfattar att det är orimligt med en ”vikingatida” stridskonst, vilket är konstigt då det finns flera exempel på vikingatida kampsporter och kraftlekar som överlevt in i modern tid. De flesta förstår givetvis att det är i det närmaste omöjligt att datera de olika applikationer som förekommer i systemet- även om jag själv är av uppfattningen att en del av applikationerna sannolikt är väldigt gamla. Denna uppfattning får jag av den filosofiska bakgrunden till en del av angreppen och försvaren- det hade varit svårt att återskapa dessa tankegångar i efterhand.

Men det viktiga är egentligen att stav är unikt, utövaren skapar sin kampkonst med hjälp av byggklossar och strukturerar allt efter sin egen kropp och mentalitet. Man bygger alltså tornet nedifrån och upp. Inom i princip alla andra stilar jag har sett så får man ett paket serverat och man måste jobba med det länge för att förstå det. Jag uppfattar även att många kampkonster en gång i tiden skapades av en mästare, och sedan har generationer av efterföljande försökt att bemästra den individens unika och personliga stil. Inom stav får alla utövare tidigt en personlig stil baserat på sin egen klasstillhörighetet och kroppskonstitution.

Jag har träffat många som varit duktiga inom olika kampkonster och kampsporter, och jag har noterat att deras bemästrande av sin stil bygger på att de verkligen förstår grunderna och att de har repeterat grunderna många gånger. Stavträningen kan uppfattas som enformig, dessutom är den väldigt solitär. Man skall dagligen utföra runställningarna och genom dem lära sig från sin egen kropp och programmera den egna mentaliteten. Dessutom bör man ägna ett antal timmar i veckan åt att ensam öva hugg med ett vapen, vilket också är en förutsättning för att verkligen förstå linjerna.

Jag räds inte den som har övat tio tusen sparkar en gång, jag räds den som har övat en spark tiotusen gånger – Bruce Lee


Vägen att lära sig stav

Det fantastiska med stav är att det går ganska fort att lära sig de metoder jag har nämnt i texten, sedan har eleven tillräckligt mycket kött på benen för att vara upptagen med sin egen träning i många år framöver. Detta har väl egentligen varit det problematiska i våra tidevarv. Stav bygger på att individen tar ansvar för sin egen utbildning, träning och andliga utveckling. Det går alltså i viss mån emot systemets principer att hålla träning i klassform, istället vill man att eleven kommer och lär sig något och sedan återkommer när den har arbetat igenom det och behöver gå vidare. Idag är det många som saknar den disciplin som stav förutsätter hos utövaren. Stav följer alltså inte vår moderna utbildningskultur, där vi ända upp på akademisk nivå förutsätter att någon annan instruerar oss.

Det finurliga är även att instruktören inte själv behöver ha bemästrat kampkonsten inom stav. Har man bara kunskap om metodiken så kan man alltså överföra det till nästa generation som arbetar igenom principerna och tolkar dem. Utan en levande tradition i varje led så kommer givetvis applikationerna att förändras en hel del, men principerna kommer att förbli de samma.

Jag försöker inte övertyga någon om att stav är den bästa kampkonsten och överlägset allt annat. Jag är inte heller av uppfattningen att stav är något som passar alla som är intresserade av att träna kampkonst. Däremot är jag övertygad om att stav är det bästa för mig både andligt och fysiskt. Jag känner en tacksamhet mot traditionen och det är enbart denna tacksamhet som gör att jag delar med mig av den kunskap som jag har erhållit.

Vill man lära sig stav idag så är första steget att lära sig runorna och att ta till sig av den kunskap och information som faktiskt finns tillgänglig. Vid det här laget har jag publicerat en del matnyttig information på svenska, och jag har hittills valt att gör det via ett medium som är helt utan kostnad för den som är intresserad. När man väl har skaffat sig grundläggande kunskap så bör man uppsöka en kvalificerad instruktör som kan hjälpa en att ta det hela till nästa nivå.

För närvarande är jag den enda instruktören i Sverige, och jag instruerar tyvärr alldeles för sällan för att skapa rutin. Årligen bjuder jag även in ett par av de främsta instruktörerna som finns i världen. Detta är faktiskt ett enormt framsteg jämfört med hur det var bara för 3-4 år sedan, innan jag återupptog mitt engagemang så var det under många år i princip omöjligt att få instruktion i Sverige.

Den organiserade träningen sker ännu i relativt slutna kretsar och vi träffas faktiskt inte så många gånger per år. Om man är intresserad av motionsträning där man ett par gånger i veckan kan socialisera med andra människor, då är inte stav rätt väg ännu. Men det är sannolikt att vår aktivitetsnivå intensifieras de närmaste åren. Jag väntar med spänning på nästa generation svenska stavutövare, utövare med gedigen erfarenhet från andra skolor och stilar. När väl dessa är på plats och börjar instruera så finns det inget hinder för att stav skall utvecklas till en etablerad och erkänd stil. Men stav behöver att rätt personer ser ett värde i att förvalta och utveckla traditionen.

Anpassa det som är användbart, avfärda det som är oanvändbart. Lägg till det som specifikt är ditt eget – Bruce Lee

Note: Alla bilder är tagna av Marcus Bagge 2003.







  • Comments(0)//blogg.angerboda.se/#post18

Kampkonst, hedendom och schamanism

StavPosted by Angerboda Thu, July 30, 2015 00:46:58
När jag träffar folk med en bakgrund i hedendomen så frågar de ibland om schamanska inslag i stav. Jag tänkte därför beskriva kopplingen mellan nordisk mytologi och schamanism, samt schamanska aspekter av stav. Jag kommer även att beskriva delar av stavs verktygslåda, utan att gå in i detalj på hur de fungerar.

Schamanism kan beskrivas som en naturreligion som har brukats av folk i alla delar av världen, många religioner bygger på schamanism i olika grad. Man kan till och med hitta inslag med schamanska förtecken i nya testamentet. Den egentliga schamanismen har liknande drag oavsett var i världen den utövas, man kan se det som att schamanism är det närmaste vi har en gemensam urreligion.

Schamanen ägnar sig åt sinnesvidgande tekniker för att få kontakt med det som är dolt för oss människor i normala fall. Schamanen är en helare som genom kontakt med andevärden kan hjälpa människor i omgivningen. Det som fascinerar folk mest är när schamanen sätter sig i trans för att nå vad som uppfattas vara andra världar. Syftet med dessa resor kan vara allt från att ta reda på var jägarna skall söka bytesdjuren till kunskap om hur man skall bota någon som är sjuk.


Inuitisk schaman- bilden är tagen på historiska museet i Oslo, juli 2015.



Schamanism har praktiserats både av samer och nordbor i Skandinavien. Samerna är besläktade med de Sibiriska nomadfolken, och i förlängningen med Amerikas ursprungsbefolkning. Dessa folkgrupper har flitigt praktiserat schamanism, och det är därför ett vanligt antagande att nordbornas kunskap om schamanism kom via samerna. Detta är nog inte är hela sanningen, även om det finns omnämnt i bevarade källor att man hade ett utbyte. Det finns stora skillnader i synen på schamanism mellan samer och nordbor; hos samerna var nåjden (schamanen) alltid en man och kvinnor ansågs olämpliga att utöva schamanism. Kvinnor fick exempelvis inte beröra den så kallade trolltrumman, de fick inte heller besöka heliga platser med så kallade seitar. Hos nordborna däremot så sågs sejden som feminin och utövades generellt av en kvinna, en så kallad völva. Det sågs som omanligt att utöva sejd, även om det fanns manliga utövare.

Schamanism utövades även i södra Europa, bland annat praktiserade oraklen i Delfi schamanism i någon form. Det råder ingen tvekan om att det redan långt tillbaks i tiden förekom ett utbyte mellan södra och norra Europa. Ölänningarna hade exempelvis långtgående kontakter med romarriket.

Den folkgrupp som benämns som hunner hade tydliga schamanska inslag i sin kult. Hunnerna var ett eurasiskt nomadfolk, dessa folk praktiserar ännu schamanism. I den vikingatida handelsstaden Birka så har man hittat influenser från hunnerna; bågskyttarna i garnisonen som skulle försvara staden använde utrustning som tydligt var påverkade av hunnernas bågskytte. Det kulturella utbytet med hunnerna begränsades sannolikt inte till bågskytte; det finns flera akademiker som argumenterar för hunniska influenser i den nordiska tankevärlden, bland annat i synen på Oden.

Inom nyhedniska kretsar så brukar det ibland dyka upp en debatt om huruvida schamanismen egentligen är en del av hedendomen. De som uttalat ägnar sig åt sejd är ofta andliga anarkister, deras bruk är influerat från alla möjliga håll där man har kunnat norpa tankar och tekniker. Denna sejd är återskapad och delvis baserad på de knapphändiga beskrivningar av sejdritualer som finns i källorna. Eftersom materialet inte är heltäckande så måste man då vända sig till andra traditioner för att fylla ut det som saknas. Sejd är till sin natur gränslös, de som hänger sig åt det kan ibland tappa kontakten med ramverket inom nordisk mytologi. Detta skapar en misstro bland de som inte ägnar sig åt sejd, och det leder till att vissa ifrågasätter om sejd och schamanism är att betrakta som en del av den forna seden. Viktiga delar av nordisk mytologi är dock tydligt påverkad av schamanska föreställningar.


Myterna

I myterna finns det många referenser till schamanism. Ett tydligt exempel är berättelsen om hur Oden hänger sig själv på världsträdet, och offrar sig själv åt sig själv. I nio dygn hänger Oden på världsträdet och skådar ned i djupet, detta leder till att han finner kunskap om runorna. Det är en tydlig schamanistisk initiationsrit att genomgå en rituell död; man uppfattar att man måste dö, om så bara rituellt, för att nå de djupare insikterna. Oden har även förmågan att väcka de döda för att tvinga dem att avslöja kunskap från dödsriket, vilket är en tydlig schamanistisk egenskap. Det är många myter om den gamle som har schamanska förtecken.

I Loketrätan säger Loke följande till Oden:

"Också sejd man sade dig öva på Samsö, du valors vidskepelse brukte; i gestalt av trollkarl du strövade kring världen; det för skamlig omanlighet skattas.” – synen på män som utövade sejd var alltså inte oproblematisk, inte ens när det handlade om allfadern.

Det finns flera berättelser i den nordiska mytskatten som berättar om hur man på olika sätt söker visdom och kunskap i underjorden. Ett exempel är Hyndlas sång. I denna berättelse så leder ett rituellt offer till en resa med Fröja till underjorden, där gudinnan Hel avslöjar hemligheter. Hyndlas sång kan även den ses som en beskrivning av en initiationsrit.

En av de viktigaste nordiska myterna är Völvans spådom, en völva var schamanistisk prästinna. I Völvans spådom beskrivs världens skapelse och dess undergång. Det är en av de mest fascinerande myter man kan studera.

Det finns så många exempel på schamanistisk påverkan i den nordiska mytskatten; att det inte är en överdrift att hävda att den nordiska mytologin bygger på schamanistiska föreställningar. Det går alltså inte att särskilja sejd och sed på det sätt som en del har försökt att göra, även om jag är helt införstådd med varför man har känt att det är angeläget. En avgörande skillnad mellan myterna och sejden; är att myterna är strukturerade och går att överföra i sin helhet. Jag återkommer till det senare.




Stav

Schamanism är mer än sejd och inom stav finns mycket som relaterar till schamanism. Ett av de tydligaste schamanistiska inslagen är bruket av följor eller fylgjor. Inom stavtraditionen finns flera former av följor, dessa är både andliga och psykologiska hjälpmedel för utövaren. Vissa former av följor manifesterar sig i djurform; denna typ av kraftdjur har vi alla en medveten eller omedveten koppling till. Kraftdjur är någonting som är grundläggande inom schamanism och jag tror inte att det finns en enda schamanistisk tradition som saknar kraftdjur.

Följorna är även relevanta när det kommer till stridskonsten i stav. Ens djurfölja manifesterar sig på olika sätt beroende på den egna personligheten, därmed kommer bärare av olika följor att agera olika i en konflikt. I flera myter och Isländska sagor så finns följor omnämnda i samband med strid, dessa tar uppfattningen om följorna betydligt längre än vi gör i stav. I myter och sagor finns till och med exempel på hamnskfite, det vill säga att man tar formen av sin följa.

Inom stav så finns det en omfattande förteckning över följor och dess egenskaper. En del följor finns beskrivna i de nedtecknade myterna, exempelvis Tors bockar och Fröjas katter. Men långt ifrån alla följor som finns inom stav är beskrivna i de bevarade myterna. Inom stav finns det även en tydligare uppfattning om följornas funktion än vad man kan uppfatta från de bevarade myterna. Stavkunskapen om följorna måste en gång i tiden ha inhämtats med schamanistiskt bruk. Jag är övertygad om att detta är en mycket gammal del av traditionen.

Det mest essentiella inom stav är de så kallade runställningarna, detta är en daglig ritual som kan liknas vid yoga eller tai chi. Runställningarna har flera schamanska aspekter och de hjälper till att sätta utövaren i ett meditativt tillstånd, vilket inverkar både andligt och på stridskonsten.

En annan viktig aspekt av runställningarna är att de utgör en form av andningsövningar. Andningsövningar av olika slag är universellt schamanska, i schamanistiska läror är det väldigt viktigt att kunna andas korrekt. Det finns tre s.k. galderformer av runställningarna där man använder rösten, för att ytterligare förstärka effekten i önskad riktning. De olika galderformerna hjälper till att utveckla olika typer av andning och mentala tillstånd, de används utifrån utövarens behov och syfte. Hersens (krigarens) galder är således väldigt annorlunda från jarlens (prästen och filosofens) galder.

Runställningarna anses förstärka utövarens megin, det vill säga kraft och livsenergi, vilket är viktigt när det kommer till stridskonst. Inom vissa traditioner uppfattar man även att en stark megin är nödvändig för att kunna skåda in i det fördolda. Även i något så världsligt som en konfrontation så kan utfallet vara resultatet av den ena partens förmåga att läsa situationen och uppfatta det underliggande.

Vi har en bevarad tradition av locksejd inom stav, egentligen är detta en parallell tradition till det som vi definierar som stav. Personligen uppfattar jag att mycket kunskap inom stav stammar från detta bruk, jag tycker därför inte att man skall separera dem för mycket. Förenklat så uppfattar vi stav och galder som maskulint, det är logiskt och systematiserat och går att lära sig genom övning och repetition, precis som mytologin som jag nämnde tidigare. Locksejd uppfattar vi däremot som feminint och intuitivt. Antingen har man förmågan att utöva locksejd, eller så har man det inte. Jag bör nämna att uppdelningen mellan maskulint och feminint inte nödvändigtvis syftar på utövarens könstillhörighet. Hela den nordiska mytologin bygger på dynamiken mellan olika element och energiväxlingen mellan feminina och maskulina krafter.

Syftet med locksejd är att sätta sig i trans och därmed få kontakt med sitt undermedvetna, vissa tänker sig att man besöker andra metafysiska världar. Stavs locksejd är mig veterligen den enda form av sejd idag som gör anspråk på att vara en del av en äldre tradition, där man sätter sig i trans utan att använda en samisk trolltrumma. Jag har noterat en attitydsskillnad mellan stavutövare och många nyschamaner. Stavutövare har ofta stor respekt för locksejd och många undviker helst att ägna sig åt det; man upplever att det får påtagliga följder för det egna psyket. Många nyschamaner verkar däremot ha en ”happy-go-lucky” attityd.

För ett par månader sedan så delgav en stavutövare mig en ganska intressant beskrivning av sin syn på sejd. Denna person menade att vi har en slöja mellan oss och de delar av vår omvärld som det inte är meningen att vi skall ta del av. Genom att utöva sejd så blir denna slöja tunnare, vilket kommer att påverka oss på olika sätt. Den dag som vi upplever att detta är jobbigt så kan vi kanske inte återgå till hur det var innan.

Örtmedicinen inom stav benämns som tensejd, ten betyder liten kvist eller skott. Vid första anblick är det motsägelsefullt att benämna örtmedicin som sejd. Benämningen beror delvis på att tensejd ses som ett feminint bruk inom traditionen, men det kan även ses som ett erkännande att mycket kunskap om örtmedicin härstammar från locksejd. Detta är dubbelverkande, kunskap om tensejd kan i sin tur hjälpa utövaren vid schamanistisk sejd.

En annan metod inom stav är ljusgalder, vilket kan beskrivas som en strukturerad metod att arbeta med sejd. Målet med ljusgalder är att komma i kontakt med våra undermedvetna kopplingar, metoden är mer skonsam än locksejd. Den erfarna utövaren kan arbeta med detta solitärt, man kan även guida andra med ljusgalder. Metoden kan användas terapeutiskt och har framgångsrikt använts för att hjälpa individer som lidit av depression. Ljusgalder har mycket gemensamt med schamanistiskt botande i andra kulturer, men man kan även se vissa likheter med modern hypnos.

Inom stav finns flera former av initiationer med schamanska inslag. Vissa initiationer är ganska transparanta, medan andra är mer konkreta; att skapa kontakt med sin följa är ett exempel på en tydlig initiation i systemet. Det finns även en levande tradition av utesittning inom stav och utesittningen har traditionellt använts som en initiation. Utesittning är ett känt begrepp utanför stavtraditionen, men inom stav finns en bevarad struktur, metod och syfte.

Den nordiska hedendomen är tydligt genomsyrad av schamanska tankegångar, och inom stav finns flera tekniker som kan beskrivas som schamanska. Det strukturerade schamanska arbetet kommer att hjälpa utövaren att utveckla en medvetenhet om vår omvärld och en insikt i att vi inte är väsensskilda från universum.

Det är däremot svårare att förutse effekterna av att utöva utpräglad sejd. Som jag nämnt är sejden gränslös, ägnar man sig åt sejd så bör man även ha en motvikt. Inom stav utgörs motvikten till sejd av det strukturerade arbetet. Det anses vara viktigt att sejdutövaren regelbundet utför runställningarna; då det hjälper en att behålla fokus, struktur och disciplin.

De som kommer i kontakt med stav är ofta fascinerade av sejd och frågar om det på ett tidigt stadium. Jag är av den bestämda åsikten att man inte skall försöka springa innan man kan gå, att regelbundet utföra runställningarna kommer i början att ha en påtaglig inverkan på utövaren. Efter hand kan man sedan fundera över om man vill prova sejd, men man skall nog beakta i vilken fas av livet man befinner sig innan man ger sig i kast med sejd.


Nedan följer lite Youtube klipp som jag vill rekommendera;

Ett videoklipp från Maria Kvilhaug som avhandlar Hyndluljóð ”Hyndlas sång”





Allen Pittman föreläser om universella schamanska uppfattningar. Allen är en välrenommerad kampkonstutövare, han har även bildat sig en uppfattning om stav och refererar till stav under föreläsningen. De första minuterna av föreläsningen är lite skakiga, men det blir intressant om man tar sig förbi det initiala stadiet.





Trailer- the horse boy. En familj tar sin autistiske son till Mongoliet.


















  • Comments(0)//blogg.angerboda.se/#post16

Asgård, var god dröj…

StavPosted by Angerboda Thu, June 18, 2015 09:36:14

Vi står inför en av de viktigaste högtiderna i den hedniska kalendern, nämligen midsommar. Jag tänker redogöra lite för stav traditionens syn på midsommar, jag tänkte gå bortom det uppenbara, att det är årets längsta dag. Inom stavmytologin så finns det en tydlig uppfattning om midsommar och vad som sker. Som så ofta har stavmytologin paralleller i de nedtecknade myterna, samtidigt som stavmytologin beskriver en unik uppfattning.

Enligt stavmytologin så håller dödsgudinnan Hel gille över midsommar. Detta gille inleds på midsommarafton och pågår ca två veckor framåt. Detta innebär att gudarna inte är tillgängliga, då de är bortresta. Det är alltså inte lönt att ”blota” åt gudarna under denna period.

Människorna hjälper enligt den traderade uppfattningen gudarna att nå sitt resmål genom de bruk som är knutna till midsommar. I Norge tänder man stora brasor på midsommarafton och i Sverige reser man midsommarstänger; dessa fungerar som en sorts portaler som hjälper gudarna att ta sig från världen ovan till världen under. Många av de traditionella majstängerna i Sverige är dekorerade med en tupp högst upp i stången. Av en händelse så knyter tuppar ihop Asarna och Hel inom nordisk mytologi, så här står det i Valans spådom, vers 43:


Gol över asarne
Gullinkambe,
han hos Härfader
härmännen väcker;
en annan gal
under jorden,
en sotröd hane,
i Hels salar.



Utifrån stavmytologin så är ett av syftena med detta gille att gudarna skall få möjlighet att träffa Balder och Nanna. Man kan väl även anta att det handlar om att gudarna skall få vila. Enligt stavmytologin så kan man uppfatta att gudarna har egna domäner i Hel. Åtminstone en sådan domän är beskriven i de skriftliga källorna, nämligen Alvhem som tillhör Frö.

Det finns en tydlig parallell till Hels gille i de nedtecknade myterna; i kvädet om Hymer blir jätten Ägir ålagd av gudarna att hålla ett gille för dem. Ägir är inte glad över detta krav och begär i list att gudarna förser honom med en tillräckligt stor kittel, så att han kan framställa dryck så det räcker åt dem alla. Införskaffandet av denna kittel är inte helt oproblematisk, men till slut får Ägir kitteln.

Kvädet om Hymer avslutas med -

Afzelius översättning; Gudarne skola hvar skördetid dricka ett rus, i Ägers boning.

Gödeckes översättning; Nu dricka gudar dråpligt hos Öge hvar höst, när det lena linet skördas.

I de nedtecknade myterna så finns det alltså ett exempel på ett årligt gille som utgör en tydlig parallell till det gille som stavmytologin beskriver vid midsommar.

Enligt stavbruket så är midsommar en öppen festlighet som firas i bygemenskapen. Medan julen är en privat angelägenhet som firas slutet inom familjen. Det är ju precis så det är brukligt för de flesta att fira dessa högtider även nu.




Enligt stavkalendern så är det gudarna Balder och Vidar som är representativa för midsommar. Det är även dessa bröder som efter Ragnarök gemensamt styr världen. Vidar är också den gudomlighet som är associerad med brottning enligt stavtraditionen; Ivar Hafskjolds släkt underhöll sig följdriktigt med ”ryggtag” vid midsommar. Givetvis så är även den runställning som är associerad med Vidar en brottarställning.

Betrakta naturen noggrant strax efter midsommar, det är lite som att befinna sig högst upp på en bergochdalbana och vänta på färden nedåt. Allting står still en stund för att sedan ta en faslig fart. Det är inte en orimlig uppfattning att man anser att gudarna är bortresta, oavsett hur man väljer att betrakta gudomligheterna.

Jag har berättat om denna myt för ett par hedningar utanför den egentliga stavkretsen och de har funnit det väldigt värdefullt. Jag hoppas att ni som läser denna blogg får utbyte av det i Ert bruk. Är det något som är oklart så finns jag som vanligt tillgänglig via epost.

Jag vill passa på att önska en god midsommar! Tack för att ni följer min blogg.



  • Comments(2)//blogg.angerboda.se/#post13

Tenen- det mystiska vapnet inom stav

StavPosted by Angerboda Sun, June 14, 2015 13:09:57

Förenklat kan man säga att vi främst tränar med tre vapen inom stav; stav, vandringskäpp och ten. Staven är egentligen ett spjut utan huvud. Vandringskäppen motsvarar enhandssvärd, och i vissa fall yxa. Yxan är det egentliga angreppsvapnet inom traditionen, alla försvar handlar egentligen om att skydda sig mot ett angrepp med yxa. En stav fungerar utmärkt till försvar, men den är för lång för att kunna utföra de flesta attacker på ett korrekt sätt.

Tenen är en cirka 20-30 cm lång träpinne som ersätter dolk eller kniv. Tenen är ett intressant föremål och ett betydligt mer komplext begrepp än de övriga vapnen. Inom modern stav så är uppfattningen att tenen är ett vapen, men man behöver bara skrapa på ytan för att andra aspekter skall framträda. Ten är ett gammalt ord som ungefär betyder liten pinne, växt, kvist eller skott. På norska säger man tein.

Tenen används som jag redan har nämnt som ett substitut för dolk eller kniv, men är själv ett ganska effektivt vapen som kan brukas om inget annat finns tillgängligt. Tenen riktas med fördel mot tinning, hals och ansikte, solarplexus, njurar eller skrev. Syftet med kampkonsten inom stav är att lära sig förstå de underliggande principer som är allrådande i vår värld, ofta benämner vi det som att man lär sig se linjerna i universums väv. Förstår man dessa principer så kan man hävda sig med en ten mot en motståndare som är utrustad med ett längre vapen.

En parallell är att örtmedicinen inom stav kallas tensejd. Tensejden innehåller en stor arsenal med skandinaviska örter och plantor. Läkekonsten inom stav har en holistisk syn på människan och örterna utgör bara en del av detta. När man arbetar med tensejd så utgår man ifrån de fem elementen inom systemet. Principerna för tensejd överensstämmer till stor del vad man känner till om gammal europeisk läkekonst. Tankegångarna påminner mycket om de principer som är kända genom bland andra Hildegard av Bingen (född 1098, död 1179).


Tillverkningen av tenen - en form av initiationsrit

När en ung människa började närma sig vuxen ålder så var det dags att finna kontakt med sin följa, eller kraftdjur på modernt språk. Detta skedde som en form av initiationsrit, hur det gick till, eller går till är ingenting som jag avser att avhandla här. Följorna är vitala inom stav traditionen och stav innehåller stor kunskap om följor, mer än de litterära källorna. Det kommer stor självinsikt med att få kontakt med sin följa, och inom stavtraditionen är det ett viktigt steg mot att anses vara vuxen.

Efter att man etablerat kontakt med sin följa så är traditionellt nästa steg att tillverka en egen ten. Processen följer vissa givna principer, men utformades till stor del efter egna preferenser. Man bör överväga att använda ett trädslag som är associerad med den Följa man har funnit. Man följer träets naturliga form så att tenen blir hållbar, vilket också visar att man förstår principerna att arbeta i materialet. Sedan dekorerar man sin ten med runor, vilket är ett sätt att befästa att man både kan runornas associationer och kan använda dem som skriftspråk. Tenen placeras sedan på det personliga altaret, jag kommer säkert att återkomma till det traditionella stavaltaret vid ett annat tillfälle.

Enligt Ivars uppfattning så är tenen ett praktiskt bruksföremål, främst ett vapen. Ivar använder även sin ten för att utföra den traditionella massagen inom stav som benämns som mott. En av mina stavfränder här i Sverige har djupintervjuat Ivar Hafskjold. Vid ett tillfälle så frågade han vad som hänt med Ivars hädangångna släktingars tenar, svaret var att de begravdes med dem. Detta väckte nyfikenhet hos mig och jag insåg att tenen måste vara mycket mer än ett bruksföremål. Vi ställde följdfrågan till Ivar Hafskjold om han hade någon kännedom om man tidigare har ansett att tenen bär på någon form av själ eller magisk kraft. Ivar uppfattar endast tenen som ett bruksföremål, men utesluter inte att man kan ha haft andra uppfattningar någon gång i tiden. Jag beslutade mig därför att ta reda på om det finns några paralleller till stavs ten på annat håll. Jag började därför söka efter spår av tenen i de skriftliga källorna.

Den mistel som dödade Balder benämns som ”Misteltein”, alltså mistelväxt eller ört. Det pågår en intensiv debatt om hur misteln, som är en liten sladdrig buske, skulle kunna ha skjutits med en pilbåge för att dräpa Balder. Men mistel är väldigt giftigt och man har använt det som gift på pilar. Man kan alltså uppfatta att tensejd var involverat i dråpet av Balder.

Det mest intressanta hittar man dock i ett par andra myter där begreppet gambantein förekommer; nämligen i sången om Skirner och i sången om Harbard. Båda dessa myter är mycket spännande och rör sig i väldigt djupa mytologiska lager. Den som verkligen försöker förstå dessa myter kommer att erhålla djupa insikter om nordisk mytologi. Men vi skall enbart avhandla vad de säger om gambantenen.

Sången om Skirner


Originalspråk

32.

Til holts ek gekk
ok til hrás viðar,
gambantein at geta,
gambantein ek gat.

Svensk översättning av Brate

32.

Till skogen jag vandrade,
till de växande träd
en trollstav att träffa,
och trollstav jag träffade.


Översättning av Axel Åkerblom

Till lunden jag gick
bland lövade stammar
att söka en trollmakts-ten.
Trollmakts-tenen jag fann.


Översättning av Nils Fredrik Sander

Till skogs jag for,
till fuktigt videsnår,
gammantenen att taga,
gammantenen jag tog.


Översättning av Arvid August Afzelius

I vildmarken gick jag
och i unga skogen,
trollstaf jag sökte,
trollstaf jag fann.

Sången om Harbard

Originalspråk:
20.
"Miklar manvélar
ek hafða við myrkriður,
þá er ek vélta þær frá verum;
harðan jötun
ek hugða Hlébarð vera,
gaf hann mér gambantein,
en ek vélta hann ór viti."

Översättning av Brate

Harbard sade:
20.
"Trolöst svek
jag mot trollpackor övade
och lockade dem med list från männen.
För en hård jätte,
höll jag Lebard;
han lät mig taga trollstav,
men jag villade honom från vettet."

Översättning av Nils Fredrik Sander

Harbard kvad:
”Många kvinnokonster
jag hade med mörkriderskor,
när jag missledde dem från männen.
En trotsig jätte
tycktes mig Läbard vara,
men gammantenen han gaf mig,
och jag villade honom från vettet.”

Översättning av Arvid August Afzelius

Harbard:
20. Mycket qvinnosvek jag gjorde
med Mörkriderskor, (Troll)
dem från deras män jag villat.
Hårdan Jätte mins jag
Hlebard vara,
han mig gaf sin trollstaf,
från all sans jag honom dermed skilde.


Sången om Skirner tyder på att tenen var något man hämtade i skogen åt sig själv, detta överensstämmer med bruket som är traderat i stavtraditionen. I sången om Harbard ser man att gambanteinen är starkt knuten till sin ägare, när Harbard lurar av jätten hans trollstav så tar han även hans förstånd ifrån honom.

Inom stavtraditionen så delar man på maskulint och feminint. Det maskulina definieras som galder, och det feminina som sejd- utan att nödvändigtvis syfta på utövarens könstillhörighet. Galder och sejd är även olika bruk, men de korsar varandra på flera punkter. Detta kommer jag säkert att utveckla vid annat tillfälle. Kunskapen inom stav om tenens funktion är galder och maskulin. Örtmedicinen i stav benämns som tensejd eftersom man arbetar med örter och växter och det ansågs vara feminint bruk. Det schamanska bruket inom stav benämns som locksejd/lokksejd, även detta bruk anses vara feminint.

Den slända som man förr använde för att spinna tråd heter på Norska ”Håndtein”, Frigg är den gudinna som spinner. Frigg är en modergestalt och det är just i relation till hennes moderskap som hon spinner enligt stavmytologin. Spinnrockar började användas först på 1600 talet, medan sländor är ett vanligt arkeologiskt fynd i vikingatida gravar. Den kvinnliga sidan av en släkt benämns som spinnsidan eftersom sländan ansågs vara en kvinnlig symbol. Den manliga sidan av släkten brukar benämnas som svärdssidan. Detta har vissa likheter med hur vi delar på galder och sejd.

Jag har uppfattningen att det i den feminina traditionen har funnits en annan aspekt av tenens användningsområde och bruk. Tyvärr är de feminina aspekterna inom stavtraditionen inte lika starkt traderade, helt enkelt eftersom vår traditionsbärare är man. Kunskaperna om tensejd och locksejd har traditionellt traderats från svärmor till svärdotter. Detta beror på att man gifter in svärdottern i släkten, medan man gifter bort den egna dottern till en annan släkt. Man ville inte att släktläran skulle komma till gagn i andra släkter. Den sista traditionella utövaren av de båda formerna av sejd var Ivar Hafskjolds moder, såvida det inte finns någon som vi inte känner till som upprätthåller traditionen i Norge. Om någon därute utövar en levande tradition där ten och tensejd ingår, så är jag idel öra.

Ek sa Baldri,
Blothgum tivor.
Othins Barni,
Aurlaug folginn,
Stod um vaxinn,
Vollo härri,
Mior ok miok fagur,
Misteltein.















  • Comments(1)//blogg.angerboda.se/#post12
Next »