Angerboda

Angerboda

En blogg om hednisk världsåskådning

Den här bloggen avhandlar skandinavisk hedendom i allmänhet, och stav i synnerhet. Bloggen täcker in allt från allmänna tankar till djupare inlägg om gudomligheter och myter.

Associationer, par och tripletter

HedendomPosted by Angerboda Thu, October 09, 2014 00:01:38
Ett underliggande lager i mytologin

I Skandinavien har vi en mycket gammal mytologi, mycket av rotstoftet till denna mytologi är gemensam med både Indisk, Persisk och Sydeuropeisk mytologi. De äldsta fragmenten i den nordiska mytologin är säkerligen tusentals år gamla. Vår mytskatt kan med lätthet mäta sig med vilken bevarad mytologi som helst. Man hade ju kunnat tro att vi skandinaver skulle känna stolthet över våra myter och sagor, men icke.


Den nordiska mytologin brukar beskrivas som infantila barnsagor. Öppnar man en skolbok om religion så är det tveksamt om förkristen skandinavisk tro ens nämns, om den nämns så kan man vara säker på att det är i förringande ordalag. Detta har lett till att många inte ens ser skandinavisk hedendom som en framkomlig väg för andlig utveckling.

Sanningen är att hedendomen är långt ifrån den nidbild som ges. Den innehåller lager efter lager, och det är omöjligt för oss moderna människor att ens avkoda alla de lager som gömmer sig i mytskatterna. På ytan kan man uppfatta myterna som infantila amsagor. Men sättet myterna är berättade på är genialiskt. Man behövde aldrig gömma kunskaperna här tillskillnad från exempelvis i Indien, där man straffade lågkastiga hårt om de råkade höra hemligheterna. I Skandinavien så kunde man berätta myterna helt öppet. De som inte var invigda kunde enbart ta till sig det yttersta lagret. Ju mer invigd man var ju djupare kunde man avkoda myten. Detta ger oss direkt en insikt om vilken förståelse som finns hos dem som framställer myterna som naiva barnsagor.

Jag tänker fokusera på ett av alla dessa lager i denna text, nämligen att myterna hjälpte folk att lära sig att se samband och kopplingar. Myterna hjälper dessutom till att träna och motionera hjärnan.

I myterna förekommer så kallade kenningar, där man beskriver en gudomlighet med exempelvis ett attribut eller en egenskap som tillhör den, eller genom att nämna gudomlighetens relation till en annan gud. Man kunde även förskjuta namnet, så man nämner någonting som associeras med en gudomlighet, och sedan tillför man namnet på en annan gud; Hangatyr är exempelvis en kenning för Oden. Det här ger ju en indikation på att saker och ting faktiskt inte är så statiska som vi gärna vill uppfatta dem. Det är dessutom ett sätt att få hjärnan att arbeta och se samband, utvecklat i en tid då det inte fanns ett formellt skolväsende. Den som var välutbildad i myterna hade säkerligen fördelar gentemot de som inte fått den bildningen. Ju mer invigd man var i mytologin, ju högre ansedd var man. Desto högre upp i samhället som man befann sig, ju mer förväntades man kunna. I myterna finns det exempel på hur gudar och jättar tävlar mot varandra i kunskapstävlingar om de mytologiska hemligheterna. Det är tydligt att mytologisk kunskap var lika med makt i det förkristna skandinavien.

En annan företeelse som gör det svårt för många att ta till sig myterna är att samma objekt kan nämnas på flera olika ställen med lite olika namn och en lite annorlunda beskrivning. Det är här man måste använda sitt förstånd till att avgöra om det egentligen handlar om samma sak i två olika faser, eller om det handlar om två olika saker som påminner om varandra. Delvis kan detta bero på att de nedtecknade myterna har hämtat stoff från olika traditioner, som sedan har klumpats samman i texten. Men till stor del är jag övertygad om att det är ett sätt att arbeta med associationer och att undvika att saker och ting blir statiska. Det som är statiskt är döende. Den mytologiska gränsdragningen är inte heller tydlig. Även om en gudomlighet är en klart definierad individ så kan man aldrig vara säker på var gudomlighetens område och funktion upphör och var den flyter samman med en annan gudomlighet.

Reducering

Inom stavmytologin så finns det nitton gudomligheter beskrivna. Men man anser att alla gudar är olika aspekter av Hoss (det stavspecifika namnet för Oden), medan alla gudinnor är aspekter av Hel. De är fortfarande egna individer och har sina egna områden. Men den här reduceringen blir väldigt viktig ur ett stavmytologiskt perspektiv, för om gudomligheterna är olika aspekter av Oden och Hel, så blir det relevant att försöka definiera i vilket område de verkar och hur de associerar till varandra.


Tripletter

Vi strukturerar upp dessa associationer i par eller tripletter. Den kändaste tripletten är Nornorna, de tre ödesgudinnorna. De är en enhet som delas i tre delar som väver varsin del av ödet. De tre individuella nornorna kan i sin tur bilda par med andra gudinnor i mytologin. Nornorna kan även uppfattas som olika stadier av samma enhet, i Snorres Edda framgår det tydligt att de uppfattas vara i olika åldrar.

En annan enhet från den nedtecknade mytologin som bildar ett tretal är Angerboda. Denna intressanta jättinna dör tre gånger och återuppstår i tre olika skepnader under olika namn. Men trots död och namnbyte så är essensen fortfarande densamma. Förutom att Angerboda visar på tretalet, så visar hon även att reinkarnationstanken förekom inom Skandinavisk hedendom. Reinkarnation är någonting som brukar vara omtvistat bland tolkare av Skandinavisk hedendom.

En triplett som i alla fall vid första anblick är stavspecifik är Freja, Frigg och Jord. Dessa tre gudinnor bildar ett tretal i stavmytologin på ett liknande sätt som nornorna. Enkelt uttryckt så representerar de tre olika stadier, eller reinkarnationer av samma sak. Men samtidigt utgör de fortfarande tre individer. Inom stavmytologin så finns åtta gudinnor, och en nionde som inte är lika tydlig. När man studerar dessa åtta gudinnor ingående så blir det tydligt att de flyter mellan varandra och samtidigt utgör ett cykliskt perspektiv.


Parbildningar

Det finns gott om exempel på parbildningar bland gudomligheterna och jag tänker beskriva några stycken. Många kanske inte ens reflekterar över dessa par och deras relation till varandra.

Det tydligaste exemplet på parbildning är Oden och Loke. Det är svårt att undgå att dessa två blodsbröder utgör varandras skugga. Man kan nästan uppfatta dem som en sorts Yin och Yang. Den ena är fokuserad och målinriktad, och den andra är ofokuserad, båda är lika otämjbara. Inom Stavfilosofin har vi fem klasser, eller personligheter. Oden är knuten till den ena ytterlighetspersonligheten, nämligen den som benämns som kung. Loke är kopplad till ytterlighetspersonligheten i den andra änden av spektrumet, nämligen trälen. Inom stav ser vi trälen och kungen som två sidor av samma mynt, precis som deras herrar. Att Oden är gudarnas kung, och kungarnas gud är nog allmänt accepterat bland de som fördjupat sig i mytologin. Men stavmytologin tar uppfattningen ett steg längre, då vi ser Loke som gudarnas träl och trälarnas gud. Både Oden och Loke arbetar utanför ramarna och har insikter som de andra gudarna saknar. Oden försöker ta kontroll över omständigheterna, medan omständigheterna styr Loke. I slutändan råder ingen av dem på det som är oundvikligt.

En annan rätt tydlig parbildning inom Stavmytologin är Balder och Forsete, två gudar som är väldigt hårt knutna till varandra och definitivt utgör varandras skuggor. Eftersom Balder befinner sig i Hel så har Forsete tagit över hans uppgifter. Balder befinner sig i underjorden och Forsete bland himmelsgudarna. Detta skapar en ganska intressant dynamik som tål att filosofera över.

Det finns ytterligare två väldigt viktiga parbildningar som jag tänker nämna, men inte beskriva; Freja och Hel är den första. I Facebook gruppen Skandinavisk hedendom nämnde jag även ett annat par; Njord och Loke. Den som förstår dessa två par har förstått väldigt mycket av det underliggande skiktet i mytologin.

Jag tänker inte ge några fler exempel, syftet med den här texten är att försöka stimulera andra att börja tänka på ett nytt sätt. När jag har talat om dessa par med folk som varit bevandrade i den mer generalla mytologin så reagerar de nästan chockartat. Men när de har bearbetat informationen så brukar de börja se myterna med nya ögon. Det viktiga är inte heller att läsaren håller med om de specifika parbildningarna, det viktiga är att man börjar fundera över associationer och relationer.

Idag motionerar många sina hjärnor med sudoku eller korsord, andra uppskattar frågesport. För tusen år sedan fyllde mytologin den här funktionen. Inom stav använder vi runor, bindrunor, runbrickor och mytologi för att gymnastisera hjärnan. Vi lär oss att se relationer och samband som kanske inte är uppenbara vid första anblick. Jag är övertygad om att skillnaden jämfört med de moderna företeelserna är att mytologin ger en andlig utveckling. De insikter man kan tillgodogöra sig kanske även är till nytta den dagen den världsliga kunskapen slutar att vara relevant för en.

Traditionell bindruna inom stav som benämns som jarl bindrunan. Den innehåller flera lager, och avhandlar bland annat läkekonst och flera gudomligheters relation till varandra.


  • Comments(1)//blogg.angerboda.se/#post2

Livet efter döden

HedendomPosted by Angerboda Sat, August 30, 2014 13:13:22

I mitt förra blogginlägg berörde jag livet efter detta, så det känns naturligt att fortsätta på det inslagna spåret.

Den forna seden var aldrig en enhetlig religion på samma sätt som moderna religioner. Synen på livet efter detta varierade mellan olika regioner, samhällsklasser och släkter. Synen förändrades säkert över tid också. Det som finns bevarat i de gamla källorna ger uttryck för olika filosofier, det blir problematiskt när man försöker bunta ihop allt till en enhetlig religion.

Min personliga filosofi vilar främst på den mytologi som finns traderad inom stav och släkten Hafskjold.

Inom Stavmytologin råder uppfattningen att man reinkarneras i den egna ättelinjen. I väntan på reinkarnation så befinner sig själen hos Hel. Föds inga lämpliga kandidater, eller om ätten dör ut, så blir själen kvar hos Hel. Helheim är inte den hemska plats som en del förställer sig. I Stavmytologin råder uppfattningen att det är en tråkig plats där det inte händer så värst mycket. Men utöver trisstressen så har man nog en ganska bekväm tillvaro. Helheim är kanske jämförbart med att ta in på pensionat för att vila upp sig. Det är skönt ett tag, men sedan börjar det bli jobbigt eftersom man har ett behov av att det händer saker.

När vi har diskuterat detta ämne i Facebookgruppen skandinavisk hedendom, så har det gett upphov till flera frågeställningar. Efter det Skandinaviska stavtinget i somras så skjutsade jag Ivar Hafskjold till flygplatsen, jag passade då på att vidarebefordra ett par av frågorna. Ivar betonade att detta skall betraktas som filosofi och inte fakta. Förr eller senare blir vi alla varse om vad som händer när vi går vidare.

En av frågorna från gruppen löd; om en släkt växer väldigt mycket, varifrån kommer då de nya själarna som behövs? Ivar berättade att i hans släktmytologi så hade man inte uppfattningen att det tillkom några nya själar. Det enda som sker är att reinkarnationerna kommer i snabbare intervaller. Ivar har en känsla av att det bidrar till att världen upplevs som så stressad. Människorna får helt enkelt inte vila tillräckligt länge innan de föds igen.

Jag frågade sedan vad som händer om en väldigt framgångsrik ätt av en eller annan orsak faller ifrån? Ivar berättade att man inom hans släkt tänkte sig att ätten i sådana fall återvänder till den gudomlighet som de härstammar ifrån. Den här tankegången är rimlig om man känner till att gamla släkter faktiskt hävdade härstamning från olika gudar. Denna hävd levde kvar långt efter kristnandet av Skandinavien. Det var därför man på medeltiden hade ett behov av att förmänskliga gudarna, samt skapa en genealogi där man härledde gudarna tillbaks till karaktärer i bibeln. På detta sätt kunde man fortsätta att hävda släktskap till nordiska gudomligheter utan att förarga kyrkan.

Samtalet avrundades med att Ivar återigen påpekade att detta enbart är filosofi och inte skall tas som absoluta fakta. Jag svarade att jag var medveten om det, men att jag tyckte det var intressanta frågor. Ivar höll med mig och berättade att han ställde precis samma frågor till sina äldre släktingar när han var barn. Det är tydligt att det finns mycket kvar i mytologin som jag behöver förstå.

  • Comments(0)//blogg.angerboda.se/#post1

Definitionen av att vara hedning- skillnaden gentemot monoteismen

HedendomPosted by Angerboda Wed, August 27, 2014 20:40:35

Jag har på olika håll uppfattat att man ibland har svårt att definiera vad det innebär att vara utövare av skandinavisk hedendom. Ibland verkar man också ha svårt att skilja det hedniska tankesättet från de tankesätt som vi fått från kristendomen. Den här artikeln är min subjektiva uppfattning, baserat på mitt personliga utgångsläge inom skandinavisk hedendom, nämligen stav.

Definitonen av att vara hedning måste delvis utgå ifrån att man upplever att det finns någon form av struktur och bakomliggande intelligens i universum. För att vara skandinavisk hedning så bör man nog uppfatta att den bästa beskrivningen man hittills stött på av universums hemligheter är den beskrivning man kommer i kontakt med i de gamla myterna. Man bör alltså på ett eller annat sätt känna ett band till de gamla nordiska gudarna, eller den forna seden om man föredrar den benämningen.

En väsentlig skillnad mot kristendomen är att ingen avkrävs en trosbekännelse, man behöver inte heller vara stark i sin tro, eller tro på ett visst sätt. Det är faktiskt så att man egentligen inte har något krav på sig att tro på någonting överhuvudtaget. Det enda man egentligen behöver göra är att hedra de högtider som markerar årsväxlingarna. De två viktigaste högtiderna inom hedendomen är jul och midsommar. Kristendomen har aldrig rått på dessa högtider och den andliga innebörden är precis densamma som för tusen år sedan. Många svenskar är inte riktigt medvetna om vad de firar vid dessa högtider eller varför. Men det spelar egentligen ingen större roll. Även om de inte är medvetna om det så upprätthåller de traditioner med långt mer än tusenåriga anor. De ägnar sig åt ett hedniskt bruk och är åtminstone delvis att betrakta som hedningar.

Våra gudar är inte felfria, precis som oss har de sina starka sidor och sina svaga sidor. Vi kan lära oss genom att försöka förstå deras egenskaper. Under vissa förhållanden är våra gudar förebilder och vägleder oss hur vi på bästa sätt skall leva våra liv. Under andra omständigheter är våra gudar varnande exempel och visar oss vad vi bör undvika. Vi behöver inte underkasta oss våra gudars vilja, vi behöver inte heller be dem om gunst eller favörer! Däremot skadar det inte om man emellanåt tar sig till en plats där man känner närhet och band till de gamla makterna, där man kan förnimma deras närvaro och kanske till och med försöka lyssna på dem. Men det förutsätter ju inte att man måste tro på dem, åtminstone inte enligt den definition som kristendomen har på tro.

Som hedningar har vi inte heller en dualistisk världsbild delad mellan det onda och det goda. Vår världsbild är mer komplex än så och det är inte alltid självklart vad som är gott och vad som är ont. Det som uppfattas som gott kan på sikt vara av ondo. Onda gärningar kanske på sikt leder till något gott. Våra makter kräver inte av oss att vi skall vara goda. Däremot är vi vuxna och ansvarsfulla individer som agerar utifrån vårt förstånd. I myterna så kan vi uttyda att man kan välja att agera på ett sätt som uppfattas som omoraliskt, men ett sådant agerande har sitt pris.

Det finns ingen gudomlighet som ger oss dömanderätt över andra människors tro. Vi har därför inte någon skyldighet att missionera om vår tro och vi behöver inte samla massa själar åt våra gudar för att få tillträde till någon himmel. Därför finns inte något behov inom hedendomen att dra ut på korståg eller religionskrig. Personligen uppfattar jag dock den s.k. vikingatiden som just ett religionskrig, men det var inte hedningarna som inledde aggressionen, och ur ett hedniskt perspektiv är det inte fel att försvara sin frihet.

Ur ett hedniskt perspektiv är liv heligt, men detta avser livet i sin helhet. Det finns inga dekret inom hedendomen som säger att man är förbjuden att döda eller skada andra människor. Vi försöker förstå vår omvärld och vår verklighet som den är. Därför är vi medvetna om att man som människa kan ställas inför en situation då man tvingas att dräpa andra människor. Men vi är även medvetna om att allting sitter ihop i nornornas väv och att sådana handlingar påverkar hela väven, inte bara för tillfället utan för all framtid.

Liv, men framförallt förutsättningarna för liv är heliga. Detta innefattar även sådant liv som kanske är osynligt med blotta ögat. För en hedning är det inte moraliskt fel att döda ett djur för att skaffa föda, det är inte fel att fälla ett träd för att bygga ett hus eller få ved. Men det är moraliskt tveksamt att skövla skogar, att jaga urskiljningslöst, eller att rovfiska i havet. Sådana handlingar ödelägger en hel livsmiljö. Ett kalhygge ödelägger livsförutsättningarna för miljontals småkryp. I skogen finns det även saker som man inte kan se med blotta ögat som tar skada av en sådan framfart.

Många är det väl som har gått i skogen i sin ensamhet och känt den där obehagliga och stickande känslan i rygg eller nacke? Den där känslan när man bara vill försvinna ifrån platsen så fort som möjligt. I ett ateistiskt perspektiv är det säkerligen bara psykologi och handlar om inbillning. I ett kristet perspektiv så har man kanske stött på en demon och känner att man genast bör bege sig till kyrkan och skvätta vigvatten över sig. I ett hedniskt perspektiv så har man helt enkelt stött på någonting osynligt, någonting som finns men som ändå inte finns. Man ber helt enkelt om ursäkt för att man trängt sig på och avlägsnar sig sakta och stilla från platsen. Man kan inte alltid definiera vad saker och ting är; men bara det faktum att man erkänner att det finns någonting bortom det uppenbara ger ett större perspektiv på livet.

Som hedning har man många makter att förhålla sig till, vi har ett helt panteon med gudar. Men dessa gudar är absolut inte allsmäktiga eller allvetande på något sätt. Bakom dem finns det ännu starkare makter, som faktiskt har kraften att förgöra både oss och våra gudar när den dagen kommer. I vår vardag kan vi även komma i kontakt med små makter, ur ett kosmiskt perspektiv så är dessa kanske inte så betydelsefulla, men de kan vara avgörande på det personliga planet. Om vi förnimmer något så finns det alltså fler möjligheter än två, allt behöver inte bli svart eller vitt.

Eftersom vi inte har en dualistisk världssyn så tror vi givetvis inte heller att vi hamnar i himlen eller helvetet när vi dör. Som hedningar har vi en ganska oproblematisk relation till döden, vår tid kommer när den kommer. Döden är varken slutet eller början, den är ett naturligt inslag i livscykeln. På ett eller annat sätt ändrar vi skepnad, men vi lever vidare i någon form. Inom den inriktning av hedendomen jag tillhör så tänker vi oss reinkarnation inom den egna ätten. Jag vet inte om det förhåller sig så, men jag uppskattar tanken. Man hamnar direkt i ett perspektiv som påminner om karma; se till att leva ett gott liv, utbilda dina barn till ansvarsfulla och duktiga människor. Se till att de kan ta vara på sig själv och att de i sin tur uppfostrar dina barnbarn till kompetenta människor. En dag är det dags för dig att återvända, och du får skörda det du har sått.

Ur ett hedniskt perspektiv är vi ansvariga för oss själva inför våra förfäder. Kanske viktigast av allt är att vi också hålls ansvariga inför våra efterkommande. Hur vi agerar i livet ger alltså ett eko. Vi bör därför agera ansvarsfullt och behandla vår omvärld långsiktigt. I essensen av hedendomen så finns det ett visst kritiskt förhållningssätt till hur vår omvärld ser ut för närvarande.

Många utomstående betraktare har menat att skandinavisk hedendom är fatalistisk och de hänvisar till våra nornor, de tre ödesgudinnorna. De utomstående menar att eftersom ens liv och död var förutbestämda, så hade de gamla hedningarna inget att frukta på slagfältet. Detta är en grav missuppfattning, våra ödesgudinnor väver sin väv utifrån det som sker. Vi kan påverka vårt liv och hur vi skall dö. Men den dagen döden kommer så kanske det är viktigare hur vi dör och varför vi dör, än det faktum att vi dör. Det står också tydligt skrivet i den höges sång att det enda som inte dör är vårt eftermäle. Det är alltså viktigt vad vi lämnar efter oss ur flera perspektiv.

De hedniska gudarna varken övervakar eller har några direkta krav på hur vi lever våra liv. De kanske inte ens bryr sig speciellt mycket om vår vardag! Vi har ingen fördömande gud som vi ställs inför på domedagen. Däremot kan det hända att våra gudar på olika sätt söker vår uppmärksamhet och ber om vår hjälp. I det läget så underlättar det om man faktiskt tror på dem, men det är fortfarande inget krav.

När en stor del av Sveriges befolkning den 24e december firar jul så spelar det ingen roll om det råkar stå en krubba i bokhyllan. Julfirarna går ofta ut och tänder ett ljus på farstukvisten och går sedan till bords tillsammans med sin familj och nära släkt. De inleder måltiden med en skål där de önskar alla välkomna, samt skålar för dem som inte längre finns kvar och som därför inte längre närvarar. Även om de inte vet vad de gör, så manifesterar de hedendomen kraftigare än de kan ana. De blotar till sina förfäder, och kanske även till sina efterkommande. Det är hedendom när den är som starkast, när gränsen mellan då och nu och sedan suddas ut, och gränsen mellan här och någon annanstans är som tunnast.

  • Comments(2)//blogg.angerboda.se/#post0
« Previous